Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats på grund av eget beteende

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår YBs begäran om ersättning.

Bakgrund

YB har varit anhållen och häktad under tiden den 20 januari – 19 maj 2016 på grund av misstanke om grov våldtäkt.

YB har tillsammans med två andra personer åtalats för en grov våldtäkt. Åtalet prövades av Falu tingsrätt (mål nr B 177-16) som inledningsvis konstaterade att målsäganden hade utsatts för de sexuella handlingar som åklagaren gjort gällande. Tingsrätten fann vidare att de tre åtalade befunnit sig på brottsplatsen och att frågan i målet därför var om de tre tilltalade deltagit i brottets utförande på ett sådant sätt att de var att betrakta som gärningsmän. Tingsrätten ansåg att en person hade utfört det sexuella handlandet och att en annan person hade hållit fast målsäganden under tiden. Tingsrätten ansåg även att en tredje person stått bredvid de övriga personerna och kommunicerat med dem. Tingsrätten fann slutligen att samtliga skulle betraktas som gärningsmän och dömas för grov våldtäkt.

Målet överklagades därefter till Svea hovrätt (mål nr B 2815-16) där gärningsbeskrivningen – efter åklagarens justering – angavs enligt följande.

”[…] och YB har tillsammans och i samförstånd tvingat Sekretess A till sexuella handlingar jämförliga med samlag genom att hålla fast henne samtidigt som de försökt tränga in i henne analt samt fört in fingrar i hennes vagina. Det hände den 17 oktober 2015 på Fredsgatan 7, Ludvika, Ludvika kommun.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom fler än en deltog i övergreppet.

YB […] begick gärningen med uppsåt. […] eller YB har i vart fall främjat gärningen med råd och dåd genom att stötta gärningsmännen med sin närvaro, kommunicera med gärningsmännen och i övrigt stödja dem i angreppet.”

Hovrätten anslöt sig inledningsvis till tingsrättens bedömning att målsäganden hade tvingats till sexuella handlingar på det sätt åklagaren gjort gällande och att de tre tilltalade befunnit sig på brottsplatsen tillsammans med målsäganden vid tidpunkten för våldtäkten. I likhet med tingsrätten fann hovrätten att endast två av de tilltalade aktivt hade medverkat i övergreppet, medan den tredje hade stått vid sidan av. Hovrätten ansåg däremot att det inte kunde anses utrett att den tredje personen främjat övergreppet på så sätt som åklagaren hade gjort gällande. Hovrätten fann vidare att det inte fanns tillräckligt underlag för att med säkerhet kunna avgöra vilka av de tre tilltalade som deltog i övergreppet. Samtliga tilltalade frikändes därför från åtalet.

Begäran m.m.

YB har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis och för förlorad arbetsförtjänst med 37 600 kr.

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande.

Justitiekanslern har tagit del av Falu tingsrätts dom i mål nr B 177-16 och Svea hovrätts dom i mål nr B 2815-16.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Av 2 § första stycket 1 och andra stycket frihetsberövandelagen följer att den som har varit berövad friheten som anhållen under en tid av minst 24 timmar i sträck eller häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning bl.a. om det meddelas frikännande dom.

YB har friats från den brottsmisstanke som låg till grund för frihetsberövandet. Han är därför som utgångspunkt berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. 

Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om det finns skäl att sätta ned ersättningen.

Jämkning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ner om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får emellertid inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

Ersättning ska kunna vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ett ingripande mot denne varit klart motiverat eller om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att personen har dragit misstankarna till sig. I förarbetena exemplifieras detta bl.a. med situationen att ett skyltfönster krossats av någon i ett större stökigt gäng varefter polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid något brott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning nedsatt, om denne genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar (prop. 1997/98:105 s. 55 f.).

Ett annat exempel där nedsättning kan vara aktuellt är den situation som förelåg i det s.k. Lindomefallet där en misstänkt person har varit på brottsplatsen tillsammans med en annan person och där det stod klart att ett grovt brott hade begåtts, men det inte kunde utredas vem som begått det aktuella brottet (se SOU 1993:55 s. 214, jfr RH 1991:51).

I förarbetena framhålls även situationen där en person som har avtjänat straff för rån, och som har varit närvarande vid rånet men efter resningsprövning bedömts inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han ska dömas för brott kan sakna rätt till ersättning (a. prop. s. 55 f.).

Enligt vad Högsta domstolen uttalat i sitt avgörande NJA 2013 s. 1003 måste emellertid de omständigheter som läggs till grund för att sätta ner ersättning med hänvisning till "eget beteende" avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen, dvs. brottspåståendet. Vidare sägs det att anledningen till den frikännande domen saknar betydelse för rätten till ersättning.

Det är staten som måste visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda. Jämkning bör endast ske i klara fall av oskälighet och eftersom det rör sig om ett undantag från en grundläggande rättsstatsprincip är det påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen (se a. prop. s. 25 f. och s. 55 f.).

Bedömningen i detta fall

Utöver vad som angivits ovan framgår även följande av tingsrättens dom. Målsäganden har uppgett att övergreppet pågick i omkring 15 – 20 minuter. Hon har även uppgett att hon skrek på hjälp ett flertal gånger, vilket även styrks av vittnesuppgifter. Målsäganden och ett vittne har även berättat att tre personer sprang från platsen när någon efter att ha hört skrik på hjälp frågade vad som pågick.

Både tingsrätten och hovrätten har ansett att målsäganden berättat om händelsen på ett trovärdigt sätt. Hovrätten har emellertid menat att målsägandens tillförlitlighet måste bedömas med viss försiktighet, vilket även är utgångspunkten för Justitiekanslerns bedömning.

Det har av både tingsrätt och hovrätt ansetts utrett (bl.a. genom DNA-bevisning) att YB har befunnit sig på brottsplatsen. Med ledning av målsägandens och vittnenas uppgifter om hur målsäganden agerat vid tillfället måste det vidare ha stått helt klart för YB att det har förekommit ett brottsligt sexuellt övergrepp. Den omständigheten att YB sprang från platsen när en person frågade vad som pågick talar för att YB insett risken att bli misstänkt för brott. Mot bakgrund av målsägandens uppgifter bör vidare anses utrett att övergreppet – även vid en försiktig bedömning – inte varit alldeles kortvarigt.

YB har genom att befinna sig på platsen för ett uppenbart brottsligt övergrepp som inte varit alldeles kortvarigt och där det funnits möjlighet att gå därifrån handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Genom att springa från platsen har han dessutom förstärkt den brottsmisstanke som föranlett frihetsberövandet. Han har därmed stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom framstår som klart motiverat. Det förhållandet att YB inte greps på platsen kan inte föranleda en annan bedömning. Sammantaget har han genom sitt eget agerande försatt sig i en situation där han löpt en överhängande risk att bli misstänkt för brott och därigenom i väsentlig omfattning själv föranlett att han har blivit frihetsberövad.

Som angetts ovan har Högsta domstolen i NJA 2013 s. 1003 uttalat att de omständigheter som läggs till grund för att sätta ned ersättning med hänvisning till "eget beteende" måste avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen, dvs. brottspåståendet.

YB var frihetsberövad på grund av misstanke om grov våldtäkt. Det handlande som här läggs till grund för nedsättning utgör därför – även om det i sig har lett till att misstankar riktats mot honom – annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen. Även om YB hade frihetsberövats på grund av misstanke om medhjälp till grov våldtäkt så utgör det egna beteendet som läggs till grund för nedsättning något annat än det handlande som utgjort misstanken om medhjälp. YB:s närvaro har av nödvändighet varit en del av gärningsbeskrivningen och brottspåståendet, men har inte ensamt lagts till grund för påstående om brott.

Förhållandena i NJA 2013 s. 1003 skiljer sig dessutom väsentligt från förhållandena i nu aktuellt mål. I 2013 års fall var det fråga om ett mycket speciellt brott som är konstruerat på ett annat sätt än nu aktuell brottslighet. Vidare resulterade bedömningen i uppsåtsfrågan i att något brott i det fallet inte hade förekommit. I nu aktuellt fall är det klarlagt att sökanden befunnit sig på platsen för ett konstaterat grovt brott.

Slutligen bör det framhållas att förarbetena tydligt anger att jämkning ska kunna ske i s.k. Lindomesituationer, dvs. där en person genom t.ex. sin närvaro stått i ett sådant nära samband till ett brott att det framstår som oskäligt att utge ersättning. Även med hänsyn till övriga exempel på jämkningssituationer i förarbetena framstår det som klart att lagstiftaren avsett att jämkning ska kunna ske i situationer där den frihetsberövade har varit närvarande vid ett brott även om närvaron i sig inte har varit brottslig. Högsta domstolens avgörande i NJA 2013 s. 1003 bör av denna anledning inte förstås på det sättet att omständigheter som i och för sig av nödvändighet har omfattats av ett brottspåstående, men som i sig inte utgör de omständigheter som utgör påståendet om brottet vilka har lagts till grund för frihetsberövandet, inte kan läggas till grund för jämkning.

Av ovan angivna skäl är YB:s agerande sådant att han inte kan tillerkännas någon ersättning. Hans begäran ska därför avslås.