Diarienr: 1990-17-4.1 / Beslutsdatum: 6 sep 2017

Anspråk enligt frihetsinskränkningslagen har avslagits på grund av preskription

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår SS:s begäran om ersättning.

Begäran m.m.

SS anhölls den 22 maj 1986 på grund av misstanke om mord. Han åtalades den 2 juli 1986 vid Stockholms tingsrätt för mord, grov stöld och försök till grov stöld och dömdes den 1 oktober 1986 för den åtalade brottsligheten. Påföljden bestämdes till sluten psykiatrisk vård. Tingsrättens dom vann laga kraft.

SS ansökte den 30 juli 2015 om resning beträffande den del av tingsrättens dom som avsåg mord. Svea hovrätt beviljade den 7 april 2016 resning såvitt gällde dels frågan om SS gjort sig skyldig till mord, dels frågan om påföljd. Hovrätten förordnade även att målet i de resta delarna skulle tas upp på nytt av Stockholms tingsrätt.

Den 13 december 2016 meddelade tingsrätten dom där åtalet som avsåg mord ogillades. Tingsrätten meddelade påföljdseftergift för den övriga brottsligheten.

SS har nu begärt ersättning för lidande med i vart fall 3 000 000 kr och för ombudskostnader med 5 368 kr. Som grund för sin begäran har han i huvudsak anfört följande. Han har på grund av misstanke om mord varit frihetsberövad som anhållen och häktad under tiden den 21 maj – 5 juni 1986, som omhändertagen enligt dåvarande bestämmelser om vård av unga (motsvarande de som idag återfinns i lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga) under tiden den 5 juni 1986 – 8 januari 1987 samt som intagen för sluten psykiatrisk vård under tiden den 8 januari 1987 – 8 september 1988. Stockholms tingsrätt har nu meddelat frikännande dom för den brottslighet som låg till grund för frihetsberövandena och han är därför berättigad till ersättning för lidande.

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Tillämplig lagstiftning

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) i kraft. Samtidigt upphörde lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser ska tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och upphört före ikraftträdandet. SS:s ersättningsanspråk ska därmed prövas enligt frihetsinskränkningslagen. I sak innebär det i detta fall inte någon skillnad.

Ersättning enligt frihetsinskränkningslagen

Av 1 § första stycket frihetsinskränkningslagen följer att den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen har rätt till ersättning om det t.ex. meddelas frikännande dom. Detsamma gäller enligt 2 § samma lag för den som efter förordnande av domstol har varit intagen för rättspsykiatrisk vård om det efter anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom. Enligt 5 § samma lag utgår ersättning för bl.a. lidande.

SS har nu efter resning friats från en av de brottsmisstankar som legat till grund för de aktuella frihetsberövandena. Han skulle därmed kunna vara berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandena får antas ha inneburit för honom. Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om hans anspråk har preskriberats.

Fråga om preskription m.m.

Enligt 1 § preskriptionslagen (1981:130) gäller den lagen i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Av förarbetena till preskriptionslagen framgår att de allmänna preskriptionsbestämmelserna bör vara tillämpliga även på skadeståndsfordringar i den mån inte särskilda regler meddelas på speciella områden (prop. 1979/80:119 s. 39 ff. och 89). Vare sig frihetsinskränkningslagen eller frihetsberövandelagen innehåller några särskilda regler om preskription.

I förarbetena till frihetsberövandelagen föreslogs inledningsvis att lagen skulle innehålla en bestämmelse med innebörden att anspråk av det nu aktuella slaget skulle preskriberas sex månader efter det att rätt till ersättning inträtt. Denna regel skulle bl.a. innebära att preskriptionsfristen började löpa när en frikännande dom vann laga kraft (se SOU 1993:55 s. 222 f., 315 och 329). Det ansågs emellertid att någon sådan särreglering inte skulle införas och framhöll att återhållsamhet borde gälla med att föreskriva avsteg från vad som gäller angående skadeståndsanspråk i allmänhet. Det borde således endast en sådan särskild preskriptionsregel när det finns starkt vägande skäl, vilket det inte ansågs göra. (Se prop. 1997/98:105 s. 26 f.).

Det innebär att fordringar avseende anspråk enligt frihetsinskränkningslagen eller frihetsberövandelagen preskriberas i enlighet med 2 § första stycket preskriptionslagen tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Frågan är då vid vilken tidpunkt en sådan fordran kan anses ha tillkommit.  

Utgångspunkten vid utomobligatoriska skadestånd (dvs. skadestånd utanför avtalsförhållanden) är att fordran tillkommer när den skadegörande handlingen vidtas. Detta gäller oavsett om skadan visar sig lång tid efter den skadegörande handlingen eller om fordringens fullbordande är beroende av ett villkor eller liknande (se prop. 1979/80 s. 39 ff.). Detta brukar beskrivas som det första rättsfaktumets princip, enligt vilken en fordran anses tillkommen (och preskriptionstiden därmed börjar löpa) redan i och med inträffandet av det första rättsfaktum som fordringen grundar sig på. Denna princip tillämpas i viss mån annorlunda om den skadegörande handlingen är utsträckt i tiden. I de fall där en sådan handling ger upphov till ny och mer skada preskriberas skadeståndsfordran löpande allt eftersom den uppstår (se Stefan Lindskog, Preskription [Zeteo, 31 januari 2017], s. 432 ff.). Det innebär att ett anspråk kan vara preskriberat redan innan fordringen i fråga kan göras gällande.

När det gäller anspråk på ersättning enligt frihetsinskränkningslagen eller frihetsberövandelagen är det frihetsberövandet som sådant som utgör den skadegörande handling som ligger till grund för anspråket. Skadan får anses uppkomma i och med att frihetsberövandet inleds och fortgå till dess att frihetsberövandet upphör. Den skadegörande handlingen är alltså utsträckt i tiden när frihetsberövandet pågår och orsakar löpande skada. Som redan har framgått preskriberas en sådan fordran löpande i samma takt som skadan har uppkommit. Med andra ord börjar en ny preskriptionsfrist löpa för varje dag som frihetsberövandet pågår.

Det ankommer på den som har varit föremål för ett frihetsberövande att framställa sitt ersättningsanspråk enligt frihetsinskränkningslagen eller frihetsberövandelagen, alternativt att göra ett giltigt preskriptionsavbrott, inom tio år från det att skadan har uppstått, dvs. frihetsberövandet har ägt rum, för att inte på grund av preskription förlora sin möjlighet att göra sitt ersättningsanspråk gällande.

Med dessa utgångspunkter gör Justitiekanslern följande bedömning beträffande SS:s ersättningsanspråk.

De frihetsberövanden som SS har begärt ersättning för pågick under åren 1986–1988. Hans ansökan om ersättning inkom till Justitiekanslern den 31 mars 2017. Med hänsyn till att en fordran avseende ersättning enligt frihetsinskränkningslagen (eller frihetsberövandelagen) preskriberas löpande i samma takt som skadan uppkommit och att ersättningsanspråket framställdes här först den 31 mars 2017, har preskription inträtt beträffande SS:s anspråk. Av vad som framkommit i ärendet finns det inget som tyder på att SS har vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd. Hans begäran ska därför avslås.

Vid denna bedömning ska även SS:s begäran om ombudskostnader avslås.