Anspråk enligt frihetsberövandelagen har avslagits vid utlämnande till Serbien

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår EB:s anspråk.  

Bakgrund

Den 2 april 2012 beslutade den Högre domstolen i Nis att häkta EB i hans utevaro, misstänkt för människohandel.

Den 11 december 2014 beslutade svensk åklagare om s.k. provisoriskt anhållande av EB p.g.a. misstanke om människohandel. Anhållandet anmäldes till Örebro tingsrätt den 12 december 2014 och tingsrätten fastställde anhållandet samma dag (mål B 6003–14).

Den 12 januari 2015 begärde Justitieministeriet i Republiken Serbien att EB skulle utlämnas till Serbien för lagföring med anledning av misstanken om människohandel, bestående i att EB tillsammans med andra under tiden september 2011 – januari 2012 genom missbruk av förtroende, kvarhållande av pass och utbyte av pengar har värvat, transporterat och hållit fången en underårig målsägande i syfte att etablera ett slavförhållande eller därmed jämförligt förhållande gentemot henne. Till stöd för begäran åberopade Justitieministeriet häktningsbeslutet den 2 april 2012 från den Högre domstolen i Nis.

EB häktades av Örebro tingsrätt den 9 februari 2015.

Den 25 maj 2015 förklarade Högsta domstolen att det inte fanns hinder mot utlämning av EB samt att han skulle vara fortsatt häktad (mål Ö 1708–15).

Den 8 juli 2015 verkställdes utlämningen av EB till Serbien.

Begäran m.m.

EB har begärt ersättning för lidande med 300 000 kr och för ombudskostnader med 3 355 kr. Han har anfört att han genom en ogillande dom i Serbien har frikänts från misstankarna. Han har vidare anfört bl.a. att han efter utlämnandet tillbringade lång tid i Serbien som häktad och även på fri fot med anmälningsskyldighet.

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande och avstyrkt att ersättning lämnas.

Justitiekanslerns bedömning

Tillämplig lagbestämmelse

EB har varit frihetsberövad i Sverige under perioden 11 december 2014 – 8 juli 2015, efter en begäran av serbiska myndigheter och med stöd av lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen).

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Statens ersättningsansvar i de angivna fallen är strikt.

I 5 § frihetsberövandelagen anges att den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning – utan att ha rätt till ersättning enligt 2–4 §§ frihetsberövandelagen – har rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Den första frågan som Justitiekanslern har att pröva är om EB:s ersättningsanspråk ska bedömas enligt 2 § eller 5 § frihetsberövandelagen.

Högsta domstolen har i avgörandet NJA 2014 s. 399 prövat frågan om rätt till ersättning för ett frihetsberövande i ett ärende om utlämning för brott. Högsta domstolen fann att 2 § frihetsberövandelagen skulle tillämpas analogt när ett beslut om frihetsberövande hade upphävts eller upphört att gälla på grund av att en prövning av utlämningsframställningen hade utmynnat i att det fanns hinder mot utlämning. Högsta domstolen anförde bl.a. följande (domen p. 8). I motiven till 1980 års lagändringar i 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning hade det angetts vara tveksamt om ersättningsfrågan skulle bedömas enligt 1 eller 3 § i 1974 års lag (motsvarar 2 respektive 5 § i den nu gällande 1998 års lag) när någon häktats i Sverige med anledning av en begäran om utlämning och åtgärden senare visade sig vara oriktig. Enligt departementschefen kunde emellertid, om utlämning begärts av ett utomnordiskt land, en oriktig bedömning grunda en rätt till ersättning oavsett vilken av paragraferna som ansågs tillämplig. Detta med motiveringen att det i dessa fall ankommer på den svenska myndigheten att självständigt pröva om det finns förutsättningar enligt svensk lag för frihetsberövandet. Högsta domstolen anmärkte vidare att ärenden om utlämning från Sverige inte hade berörts i förarbetena till 1998 års lag och konstaterade därefter (p. 12) att frågan om det finns förutsättningar för anhållande och häktning till säkerställande av utlämning prövas självständigt av svensk domstol enligt de regler som gäller i allmänhet för brottmål i 24 kap. RB. Detta talade enligt Högsta domstolen för att förutsättningarna för ersättning för frihetsberövande i samband med utlämning borde vara desamma som i ett brottmålsförfarande. Högsta domstolen konstaterade att situationen är annorlunda vid överlämnande enligt arresteringsorderlagarna, där frågan om tvångsmedel prövas enligt särskilda regler i dessa lagar.

Högsta domstolen har senare genom dom meddelad den 22 december 2015 i mål T 2177–14 prövat frågan om rätt till ersättning för ett frihetsberövande enligt arresteringsorderlagen. Domstolen fann då skäl att inte göra en analog tillämpning av 2 § frihetsberövandelagen. Detta eftersom domstolarna vid en prövning enligt arresteringsorderlagen inte ska göra någon prövning som avser skuldfrågan. Högsta domstolen anförde vidare att det är naturligt att staten har ett strikt ansvar i de fall då beslut om frihetsberövande fattas efter en bedömning av om det finns tillräckliga skäl att anta att personen är skyldig till det brott som anklagelsen gäller, men att det förhåller sig annorlunda när svenska domstolar och myndigheter har att acceptera den bedömning av misstankegraden som har gjorts i ett annat land.

Enligt 9 § andra stycket utlämningslagen krävs det för utlämning bl.a. att det föreligger sannolika skäl att den som begärs utlämnad har begått gärningen. De svenska myndigheterna ska alltså göra en självständig prövning avseende misstankegraden. Detta gäller dock inte om det finns en överenskommelse med den främmande staten enligt vilken en fällande dom eller beslut om häktning i den staten ska godtas i Sverige. Enligt 9 § tredje stycket utlänningslagen ska således domslutet eller beslutet i sådana fall godtas om det inte är uppenbart oriktigt. En sådan överenskommelse kan finnas antingen genom att staten liksom Sverige har anslutit sig till 1957 års europeiska utlämningskonvention eller genom att det har träffats ett särskilt avtal. (Jfr. punkten 12 i Högsta domstolens dom den 22 december 2015 i mål T 2177–14 samt NJA 2003 s. 405.)

I detta ärende är det fråga om en utlämning enligt utlämningslagen. Situationen skiljer sig dock från NJA 2014 s. 399 dels eftersom Högsta domstolen i EB:s fall inte bedömde att det fanns hinder mot utlämning och att han därefter lämnats ut till Serbien, dels eftersom 1957 års europeiska utlämningskonvention gäller mellan Sverige och Serbien. Svenska myndigheter har således haft att godta den serbiska domstolens häktningsbeslut utan att självständigt pröva om det fanns förutsättningar enligt svensk lag för frihetsberövandet. Högsta domstolen har således endast haft att pröva om häktningsbeslutet var uppenbart oriktigt (se 9 § tredje stycket utlämningslagen samt p. 7–8 i Högsta domstolens beslut den 25 maj 2015 i mål Ö 1708–15). Detta innebär att statens ersättningsansvar i detta fall enligt Justitiekanslern ska prövas enligt 5 § frihetsberövandelagen.

Prövning av EB:s begäran enligt 5 § frihetsberövandelagen

För att EB ska ha rätt till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen för den tid han var frihetsberövad i Sverige måste det stå klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Kravet att det ska stå klart att åtgärden vilade på felaktiga grunder innebär att rätten till ersättning enligt bestämmelsen ska bedömas restriktivt. Bestämmelsen är avsedd för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig. I förarbetena nämns bl.a. exemplet att en gripen person släpps efter förhör eftersom brott inte kan styrkas men att detta inte innebär att åtgärden, gripandet, ska anses oriktigt. Som utgångspunkt får den skadelidande anses ha bevisbördan för de omständigheter som gör att åtgärden ska anses vara oriktig. (Jfr. prop. 1997/98:105 s. 52 ff.).

Den Högre domstolen i Nis har fattat beslut om att häkta EB misstänkt för människohandel och Sverige har haft att godta detta beslut. Av utredningen framgår inte några sådana omständigheter som gör att svenska myndigheters beslut att frihetsberöva EB kan anses ha varit oriktiga i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. Han kan därför inte tillerkännas någon ersättning enligt frihetsberövandelagen.

Vid denna bedömning finns inte heller förutsättningar att utge någon ersättning till EB för hans ombudskostnader i ärendet. Hans begäran kan därför inte heller bifallas i denna del.