Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats till noll på grund av eget beteende

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår MG:s begäran om ersättning.

Bakgrund 

MG har varit anhållen och häktad under tiden den 24 augusti – 1 december 2015 på grund av misstanke om grov våldtäkt. 

MG har tillsammans med sju andra personer åtalats för en grov våldtäkt. Han åtalades även i andra hand för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. Åtalet prövades av Falu tingsrätt (mål nr B 2573-15) som dömde en person för grov våldtäkt och frikände två personer helt. MG och fyra andra personer frikändes från åtalet för grov våldtäkt men dömdes för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. 

Målet överklagades av samtliga som fälldes till ansvar i tingsrätten. Svea hovrätt fastställde i fråga om ansvar tingsrättens dom (mål nr B 11137-15). MG dömdes därmed även i hovrätten för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. 

MG och tre av de andra personerna som dömdes för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt överklagade till Högsta domstolen där de friades från ansvar (mål nr B 1519-16). 

Begäran m.m. 

MG har begärt ersättning för lidande med 100 000 kr och för ombudskostnader med 3 356 kr. 

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande. 

Justitiekanslern har tagit del av Falu tingsrätts dom den 8 december 2015 (mål nr B 2573-15), Svea hovrätts dom den 29 februari 2016 (mål nr B 11137-15) och Högsta domstolens dom den 15 juni 2017 (mål nr B 1519‑16). 

Justitiekanslerns bedömning 

Allmänna utgångspunkter  

Av 2 § första stycket 1 och andra stycket frihetsberövandelagen följer att den som har varit berövad friheten som anhållen under en tid av minst 24 timmar i sträck eller häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning bl.a. om det meddelas frikännande dom.  

MG har friats från den brottsmisstanke som låg till grund för frihetsberövandet. Han är därför som utgångspunkt berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom.  

Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om det finns skäl att vägra eller sätta ned ersättningen.  

Nedsättning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen 

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ner om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får emellertid inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.  

Ersättning ska kunna vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ett ingripande mot honom eller henne varit klart motiverat eller om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att personen har dragit misstankarna till sig. I förarbetena exemplifieras detta bl.a. med situationen att ett skyltfönster krossats av någon i ett större stökigt gäng varefter polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid något brott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning nedsatt, om personen genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar (prop. 1997/98:105 s. 55 f.).  

Ett annat exempel där nedsättning kan vara aktuellt är den situation som förelåg i det s.k. Lindomefallet där en misstänkt person har varit på brottsplatsen tillsammans med en annan person och där det stod klart att ett grovt brott hade begåtts, men det inte kunde utredas vem som begått det aktuella brottet (se SOU 1993:55 s. 214, jfr RH 1991:51). I förarbetena framhålls även situationen där en person som har avtjänat straff för rån, och som har varit närvarande vid rånet men efter resningsprövning bedömts inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han eller hon ska dömas för brott kan sakna rätt till ersättning (a. prop. s. 55 f.).  

Enligt vad Högsta domstolen uttalat i sitt avgörande NJA 2013 s. 1003 måste emellertid de omständigheter som läggs till grund för att sätta ner ersättning med hänvisning till "eget beteende" avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen, dvs. brottspåståendet. Vidare sägs det att anledningen till den frikännande domen saknar betydelse för rätten till ersättning.  

Det är staten som måste visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda. Jämkning bör endast ske i klara fall av oskälighet och eftersom det rör sig om ett undantag från en grundläggande rättsstatsprincip är det påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen (se a. prop. s. 25 f. och s. 55 f.).  

Bedömningen i detta fall 

Högsta domstolen har funnit att följande är utrett om händelsen: 

”Målsäganden utsattes under kvällen för grov våldtäkt i köket i en lägenhet. Flera män deltog och hon hölls fast och tvingades till samlag och andra sexuella handlingar. Övergreppen pågick under en inte obetydlig tid, i vart fall under längre än en halvtimme. Målsäganden skrek högt och försökte värja sig mot övergreppen. Samtliga tilltalade har tittat in i köket eller befunnit sig där någon gång under den tid som övergreppen pågick. Inga andra personer än de åtta männen och målsäganden var i lägenheten under den aktuella kvällen.” 

Enligt Högsta domstolen är det vidare ställt utom rimligt tvivel att MG var medveten om att målsäganden utsattes för ett allvarligt övergrepp och att han inte har vidtagit någon åtgärd för att avslöja detta. 

MG är frikänd från de gärningar han har åtalats för och ska betraktas som oskyldig. Han har emellertid genom att befinna sig på platsen för ett uppenbart brottsligt övergrepp som varat en längre tid, och där det funnits möjlighet att avlägsna sig, handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankar till sig. Han har därmed genom sitt eget agerande försatt sig i en situation där han löpt en överhängande risk att bli misstänkt för brott och således i väsentlig omfattning själv föranlett att han har blivit frihetsberövad. 

Som angetts ovan har Högsta domstolen uttalat att de omständigheter som läggs till grund för att sätta ned ersättning med hänvisning till "eget beteende" måste avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen, dvs. brottspåståendet.   

MG var frihetsberövad på grund av misstanke om grov våldtäkt. Det handlande som här läggs till grund för nedsättning utgör – även om det i sig har lett till att misstankar riktats mot honom – annat än det brottspåstående som lagts till grund för frihetsberövandet. MG:s närvaro har av nödvändighet varit en del av gärningsbeskrivningen och brottspåståendet, men har inte ensam lagts till grund för påstående om brott. Det handlande som här läggs till grund för nedsättning kan redan av det skälet inte anses stå i strid med Högsta domstolens uttalanden i NJA 2013 s. 1003. 

Vidare anges det dessutom tydligt i förarbetena att jämkning ska kunna ske i s.k. Lindomesituationer, dvs. där en person genom t.ex. sin närvaro stått i ett sådant nära samband till ett brott att det framstår som oskäligt att utge ersättning. Även med hänsyn till övriga exempel på jämkningssituationer i förarbetena framstår det som klart att lagstiftaren avsett att jämkning ska kunna ske i situationer där den frihetsberövade har varit närvarande vid ett brott även om närvaron i sig inte har varit brottslig. Avgörandet NJA 2013 s. 1003 bör av denna anledning inte förstås på det sättet att omständigheter som i och för sig av nödvändighet har omfattats av ett brottspåstående, men som i sig inte utgjort det påstående om brott vilket har lagts till grund för frihetsberövandet, inte kan läggas till grund för jämkning. 

Sammantaget är MG:s agerande av ovan angivna skäl sådant att han inte kan tillerkännas någon ersättning. Hans begäran om ersättning för lidande ska därför avslås. Vid denna bedömning finns inte heller förutsättningar att utge någon ersättning för ombudskostnader.