Skadestånd med anledning av ett frihetsberövande och långsam handläggning samt kritik mot Svea hovrätt

 Justitiekanslerns beslut 

1. AA har rätt till ersättning för lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder med 23 000 kr och för ombudskostnader med 3 356 kr. 

2. AA har rätt till skadestånd med 10 000 kr och ersättning för ombudskostnader med 1 678 kr. Justitiekanslern uppdrar åt Domstolsverket att betala denna ersättning. 

3. Justitiekanslern uttalar kritik mot Svea hovrätt för att hovrätten dröjt ca ett år med att påbörja handläggningen av ett brottmål som tagits upp till ny prövning efter resning till följd av en överträdelse av Europakonventionen.  

Begäran m.m. 

Bakgrund 

Skatteverket beslutade den 13 december 2005 att ta ut skattetillägg av AA för att han hade lämnat oriktiga uppgifter i sina deklarationer för taxeringsåren 2003–2005 avseende inkomst av tjänst. 

Svea hovrätt dömde därefter AA den 15 juli 2009 för grovt skattebrott och försvårande av skattekontroll, grovt brott, till ett års fängelse (mål nr B 8368-07). De grova skattebrotten avsåg dels att AA i egenskap av företrädare för ett aktiebolag hade lämnat oriktiga uppgifter i bolagets skattedeklarationer vid sex tillfällen under åren 2002–2004, dels att han hade underlåtit att redovisa från bolaget utbetalda belopp som inkomst av tjänst i sina tre självdeklarationer för inkomståren 2002–2004. Hovrättens dom vann laga kraft. 

AA verkställde fängelsestraffet dels på anstalt, dels genom utslussningsåtgärden utökad frigång. 

Högsta domstolen beviljade AA resning den 17 mars 2015 i fråga om ansvar för grovt skattebrott i den del som avsåg inkomst av tjänst samt i fråga om påföljd med anledning av att AAs rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) hade åsidosatts (jfr NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746). Högsta domstolen beslutade även att målet i de resta delarna skulle tas upp på nytt i hovrätten. 

Svea hovrätt ändrade den 9 september 2016 sin tidigare dom på så sätt att åtalet för grovt skattebrott avvisades i den del som avsåg inkomst av tjänst och bestämde påföljden till sex månaders fängelse. 

Justitiekanslern har den 31 mars 2015 meddelat ett principbeslut avseende möjlighet till ersättning enligt frihetsberövandelagen i ett fall som motsvarar detta (JK dnr 8203-13-40). 

Anspråket 

AA har begärt ersättning för lidande med 240 000 kr och för ombudskostnader med 7 549 kr. 

Som grund för sin begäran har AA uppgett bl.a. följande. Om han endast hade dömts till sex månaders fängelse hade han kunnat avtjäna straffet genom intensivövervakning (s.k. fotboja). Han har istället avtjänat åtta månader i fängelse och är därför berättigad till ersättning för hela denna tid. Vid bestämmandet av ersättningens nivå bör särskild hänsyn tas till domstolarnas långsamma handläggning från det att ansökan om resning lämnats in till Högsta domstolen till dess att Svea hovrätt slutligen avgjort målet. Den långsamma handläggningen har vidare resulterat i att registrering i belastningsregistret kommit att ske ca 13–15 år efter att de brottsliga gärningarna hade begåtts, vilket även det bör kompenseras särskilt. 

Utredningen 

Justitiekanslern har tagit del av Svea hovrätts dom den 9 september 2016 i mål nr B 1947-16, dagboksblad i Högsta domstolens mål nr Ö 6145-13 samt Kriminalvårdens strafftidsbeslut den 23 november 2009 och beslut om utökad frigång den 12 maj 2010. 

Justitiekanslern har även inhämtat ett yttrande från Svea hovrätt beträffande frågan om långsam handläggning. 

Justitiekanslerns bedömning 

Ersättning enligt frihetsberövandelagen 

Enligt 4 § frihetsberövandelagen har den som har avtjänat fängelsestraff rätt till ersättning om det, efter anlitande av särskilt rättsmedel, meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Enligt 7 § frihetsberövandelagen lämnas ersättning enligt 4 § samma lag för bl.a. lidande. I de fall då någon dömts för flera brott till ett gemensamt fängelsestraff och det efter resning för en del av brottsligheten fastställs en nytt finns rätt till ersättning för den ”överskjutande” tiden, dvs. den fängelsetid som verkställts utöver vad som slutligen bestämts (jfr prop. 1997/98:105 s. 52). 

AA verkställde fängelsestraff under tiden den 18 november 2009 – 15 juli 2010. Den dom som låg till grund för fängelsestraffet har delvis undanröjts och åtalet avseende grovt skattebrott i den del som avsåg inkomst av tjänst har avvisats. Hovrätten ansåg att straffvärdet för den övriga brottslighet som AA dömdes för uppgick till tio månaders fängelse. Vid straffmätningen beaktade hovrätten sen lagföring, långsam handläggning samt dubbel lagföring och fann att den nya påföljden skulle bestämmas till sex månaders fängelse. 

När AAs rätt till ersättning ska bestämmas utgår emellertid Justitiekanslern från det frihetsberövande han skulle verkställt om han från början endast hade dömts för den resterande brottsligheten. Då skulle någon reduktion för sen lagföring, långsam handläggning och dubbel lagföring inte ha skett. Påföljden skulle därmed, enligt vad hovrätten funnit, ha bestämts till tio månaders fängelse. AA skulle enligt Justitiekanslerns beräkning, och med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning, ha verkställt fängelsestraffet under tiden den 18 november 2009 – 4 juni 2010. Justitiekanslern utgår vidare från att AA skulle ha beviljats utökad frigång när halva strafftiden hade avtjänats, dvs. den 16 april 2010 (jfr 11 kap. 5 § fängelselagen). Den tid som AA har verkställt fängelsestraff utöver vad som skulle ha skett om han inte hade dömts för grovt skattebrott i den del som avsåg inkomst av tjänst uppgår alltså till 41 dagar. 

Eftersom AA har verkställt ett längre fängelsestraff än vad han slutligen kom att dömas till är han berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen. Den omständigheten att AA eventuellt hade kunnat avtjäna sitt fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV), s.k. fotboja, saknar däremot betydelse. Detta eftersom även en sådan verkställighet är ett frihetsberövande och ersättning, som framgått ovan, endast kan utgå för det antal dagar som AA har varit frihetsberövad trots att han inte skulle ha varit det. 

Med utgångspunkt i att lidandeersättningen ska uppskattas efter omständigheterna i varje enskilt fall anser Justitiekanslern att AA bör ersättas med 23 000 kr. Vid bestämmande av ersättningsnivån har Justitiekanslern beaktat dels att AA skulle ha beviljats utökad frigång tidigare än vad som faktiskt har skett, dels att han från och med den 17 maj 2010 inte avtjänade det utdömda fängelsestraffet på anstalt. 

Särskild kompensation för överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid  

AA har även begärt ersättning med hänvisning till att han inte tillräckligt har kompenserats för den av hovrätten erkända överträdelsen av hans rätt till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Detta sammanhänger med att hovrätten i sin andra dom har erkänt en överträdelse av denna rättighet avseende den tid som förflutit sedan AA ansökt om resning fram till tiden för hovrättens slutliga prövning av målet. Justitiekanslern gör först en självständig bedömning av frågan om en överträdelse av artikel 6.1 har skett.   

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Tiden räknas från det att en person underrättas om att han eller hon är misstänkt för brott och fram till dess att saken prövats slutligt. Det är dock den faktiska handläggningen som avses, och då särskilt dröjsmål under denna, inte tiden mellan det att en lagakraftvunnen dom föreligger och resning meddelas (se NJA 2015 s. 417, pp. 17–19).  

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Europadomstolen fäster särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet under handläggningen. En inaktivitetsperiod utgör dock inte i sig ett åsidosättande av artikel 6.1, såvida det inte är fråga om en verkligt substantiell period av inaktivitet (se NJA 2005 s. 462). I rättsfallet NJA 2005 s. 726 hade det förekommit en period av inaktivitet på cirka ett år vid hovrättens handläggning av ett brottmål, vilket inte ansågs utgöra en konventionsöverträdelse. Ett särskilt krav på skyndsamhet gäller när ett mål tas upp till ny prövning efter resning till följd av en konventionskränkning (jfr NJA 2015 s. 417, p. 20).  

I det aktuella fallet inkom ansökan om resning till Högsta domstolen den 13 december 2013, varefter domstolen den 17 mars 2015 beviljade resning och beslutade att målet i de resta delarna skulle tas upp på nytt i hovrätten. Av dagboksbladet i målet framgår att den senast vidtagna handläggningsåtgärden innan det slutliga beslutet fattades vidtogs närmare ett år innan målet avslutades. Det är en lång period av inaktivitet, även om det är av viss betydelse att någon konventionsöverträdelse i det skedet ännu inte hade konstaterats. 

Till detta kommer dock att handläggningen av målet i hovrätten inte påbörjades förrän i mars 2016 (se närmare nedan under rubriken Tillsyn). Hovrätten meddelade därefter dom i målet den 9 september 2016 och domen vann senare laga kraft. Efter Högsta domstolens beslut om att målet i resta delarna skulle tas upp på nytt i hovrätten har det alltså tagit ca ett och ett halvt år för en slutlig dom att vinna laga kraft, varav ett år utgjort tid av inaktivitet innan handläggning av målet påbörjats. AA verkställde under denna tid inte längre någon del av det tidigare utdömda fängelsestraffet men målet har gällt förhållandevis allvarlig brottslighet. Målet har i detta skede inte varit av omfattande eller komplicerat slag. Vidare bör beaktas de särskilda krav på skyndsamhet som gäller vid handläggning av mål i en situation som den aktuella. 

Sammantaget finner Justitiekanslern att det vid handläggningen av brottsmisstankarna mot AA har skett en åsidosättande av hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Frågan är därmed om åsidosättandet berättigar till ersättning. 

En rättighetsöverträdelse ska i första hand gottgöras genom avhjälpande och i andra hand genom ett kompensatoriskt rättsmedel. Inom ramen för ett brottmål kan kompensation ske, förutom genom erkännande av överträdelsen, genom påföljdslindring och – om detta inte är möjligt – genom skadestånd. Om påföljdslindring har skett ska den beaktas vid en efterföljande prövning av om det också finns en rätt till skadestånd. (Se bl.a. rättsfallen NJA 2012 s. 1038 I och NJA 2013 s. 842.)  

Som huvudregel bör den enskilde anses tillräckligt kompenserad genom domstolarnas påföljdslindring. Det kan emellertid finnas situationer där en påföljdslindring inte tillräckligt kan kompensera rättighetskränkningen, t.ex. i fall då ett straffvärde är så lågt att en påföljdslindring inte fullt ut kan motsvara rättighetskränkningen eller, som i detta fall, att påföljdslindringen avser en redan verkställd påföljd och därför inte kan sägas ha något faktiskt kompensatoriskt värde. 

I det aktuella fallet har AA genom hovrättens dom den 9 september 2016 fått konventionsöverträdelsen erkänd och meddelats påföljdslindring. AA hade redan avtjänat det tidigare utdömda fängelsestraffet. Den ersättning enligt frihetsberövandelagen som han nu tillerkänns kan inte anses vara en följd av den långsamma handläggningen. Visst ideellt skadestånd bör därför utgå som särskilt kompenserar för den långa handläggningstiden. 

Med utgångspunkt i vad som har beslutats i liknande fall, och med beaktande av Högsta domstolens praxis (se bl.a. NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211 I och II) kan en skälig ersättning för ideell skada i detta fall uppskattas till 10 000 kr. 

Belastningsregistret 

AA har anfört att han särskilt bör kompenseras för att belastningsregistret kommit att innehålla uppgifter om brottsliga gärningar som begåtts 13–15 år tidigare. Justitiekanslern har inte uppfattat AAs begäran i denna del som en självständig grund för skadestånd, utan endast som ett skäl att höja den ersättning han i övrigt har rätt till. 

Bestämmelser om gallring av uppgifter i belastningsregistret finns i 16–18 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister. En uppgift i registret ska gallras om en domstol efter resning har meddelat frikännande dom (16 § 1–2 p samma lag). Utöver detta ska uppgifter om fängelsestraff gallras tio år efter frigivningen (17 § 1 p samma lag). Gallring av sådan uppgift ska emellertid inte göras om en ny anteckning ålagd påföljd ska göras enligt lagens 3–4 §§ så länge någon av uppgifterna ska finnas kvar i registret (18 § första stycket samma lag). 

Justitiekanslern finner inte anledning att med anledning av vad AA anfört särskilt höja vare sig lidandeersättningen enligt frihetsberövandelagen eller den ideella ersättning han nu tillerkänns till följd av den långsamma handläggningen. 

Ombudskostnader 

Med hänsyn till ärendets art, omfattning och utgång begränsas ersättningen för ombudskostnader till 5 034 kr vilket motsvarar tre timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen för år 2017. Av beloppet ska 3 356 kr betalas av Justitiekanslern och 1 678 kr av Domstolsverket. 

Tillsyn 

Som framkommit har det dröjt ca ett år hos hovrätten innan någon handläggning påbörjades. Av hovrättens yttrande framgår i huvudsak följande beträffande denna inaktivitet. 

 

            Redogörelse för vad som hände med akt B 8368-07 

I samband med förteckningsarbete av akter i brottmål tillhörande arkivbildaren Svea hovrätt 2009 togs listor ut över vilka akter som skulle finnas i arkivet. Varav arkivarien gick igenom alla volymer och kontrollerade att alla akter fanns på plats. Vid genomgången uppdagades att akt B 8368-07 saknades. En sökning i Vera vårt målhanteringssystem gjordes men gav inga träffar på några mål för parterna i målet. Eftersom målet rörde skattebrott togs kontakt med Högsta domstolen för att kontrollera om vår akt har befunnit sig hos dem på grund av en resningsansökan. Det visade sig att akten har varit hos dem på grund av en resningsansökan och att Högsta domstolen 17 mars 2015 beviljat resning och återförvisat den till Svea hovrätt. 

Svea hovrätt har enligt en anteckning den 20 mars 2015 tagit emot akten men vad som hänt därefter finns ingen uppgift om. 

Hovrätten kontaktade Högsta domstolen för att kontrollera att akten inte var kvar hos dem av någon anledning, likaså kontaktades Västmanlands tingsrätt för att se om akterna i deras mål B 1706-05, B 1613-05 och B 260-06 kommit åter till dem och att vår akt av misstag hamnat där. Varken Högsta domstolen eller Västmanlands tingsrätt hade fått akterna åter. 

En stor genomsökning genomfördes i arkivet, arkivpersonal genomförde besök på avdelningarna, mejl skickades ut till alla medarbetare på hovrätten i ett för­sök att återfinna akterna men utan resultat. 

Den 12 oktober 2016 har akterna återfunnits och kommit tillbaka till Svea hov­rätts arkiv. Det visade sig att de av misstag hade gått med ett annat mål tillbaka till Stockholms tingsrätt och ingen där hade uppmärksammat att det var ett annat mål med det som översändes till dem. 

Hovrätten har efter det inträffade sett över de rutiner som gäller kontroll av vilka akter som skickas tillbaka från Högsta domstolen. Numera framgår det uttryckli­gen av hovrättens målhanteringshandbok att arkivet, när akten kommer tillbaka från Högsta domstolen i återförvisade mål, ska skicka akten till registrator för re­gistrering av ett nytt mål i hovrätten. Om det finns kvar ett pågående mål i hov­rätten ska arkivet, efter inkomststämpling av Högsta domstolens avgörande, skicka akten till den dömande avdelning där målet handläggs. Arkivet ändrar målstatus i Vera till "Avgörande från HD" och anger datumet för Högsta dom­stolens avgörande. I återförvisade mål registrerar registrator Högsta domstolens avgörande samt lottar målet på annan dömande avdelning än den som avgjort det återförvisade avgörandet. Den dömande avdelningen fortsätter därefter handläggningen av målet. I pågående och avslutade mål antecknar arkivet i händelser i Vera att det kommit ett avgörande från Högsta domstolen och lägger av­görandet i akten. En kopia av avgörandet vidarebefordras till avdelning för kän­nedom och ev. handläggning. 

Vidare har hovrätten kommit överens med Högsta domstolen om en rutin som innebär att Högsta domstolen per mail meddelar hovrättens registrator när man beviljat prövningstillstånd i ett mål eller om man beviljat en ansökan om extraor­dinära rättsmedel, detta för att målet ska tas om hand om direkt när det kommer tillbaka till hovrätten. 

Den utdragna handläggning som det har varit fråga om i detta fall är naturligtvis oacceptabel, särskilt då det har varit fråga om ett mål som tagits upp till ny prövning efter resning till följd av att Europakonventionen har åsidosatts. Klart är att den inaktiva perioden hos hovrätten inledningsvis orsakats av enstaka förbiseenden både hos hovrätten och tingsrätten. Även om sådana förbiseenden ofrånkomligen uppstår från tid till annan kan det konstateras att hovrättens dåvarande rutiner för kontroll och uppföljning inte har varit tillräckliga. Hovrätten kan därför inte undgå kritik för att handläggningen av ärendet inte påbörjats inom godtagbar tid. 

Justitiekanslern konstaterar emellertid med tillfredsställelse att hovrätten med anledning av det inträffade har infört nya handläggningsrutiner i syfte att säkerställa att liknande händelser inte inträffar igen. Justitiekanslern utgår vidare från att hovrätten även i fortsättningen arbetar för att säkerställa rimliga handläggningstider och undvika långa perioder av inaktivitet.