Anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning med stöd av lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder för lidande med 8 250 000 kr (varav 4 500 000 kr betalats ut i förskott) och för förlorad arbetsförtjänst med 1 000 000 kr. Han tillerkänns även ersättning för ombudskostnader i ärendet med 160 000 kr. Ersättningen ska betalas ut av Justitiekanslern.

2. Justitiekanslern avslår AA:s begäran om ersättning i övriga delar och vidtar i övrigt ingen åtgärd i ärendet inom ramen för sin tillsynsverksamhet.

På ersättningen för lidande och förlorad arbetsförtjänst ska ränta utgå enligt 6 § räntelagen på ett belopp om 4 750 000 från den 20 februari 2019 till dess betalning sker.

Utbetalning av ersättning sker normalt inom tio arbetsdagar från beslutets datum. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst är skattepliktig inkomst.

Ärendet

Bakgrund

AA dömdes den 2 augusti 2010 av Solna tingsrätt för mord till fängelse 13 år. Svea hovrätt ändrade den 21 oktober 2010 tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse 15 år. Den 21 mars 2018 beviljade Högsta domstolen AA resning i fråga om bl.a. ansvar för mord och förordnade att målet i de resta delarna skulle tas upp på nytt i hovrätten. Den 7 september 2018 frikände Svea hovrätt AA från åtalet för mord.

AA har varit frihetsberövad under perioderna den 17 mars 2010 – 22 april 2010 och den 21 juni 2010 – 24 augusti 2018. Sammantaget har han alltså varit frihetsberövad i åtta år och tre månader.

Anspråket m.m.

AA har begärt ersättning med 25 000 000 kr inklusive ränta enligt 6 § räntelagen från den 20 februari 2019 till dess full betalning sker. Av beloppet avser – som det får förstås – 21 106 351 kr lidande, 2 750 000 kr förlorad arbetsförtjänst och 1 143 649 kr uteblivet arv. Han har även begärt ersättning för ombudskostnader med sammanlagt 447 561 kr för 158,5 timmars arbete samt för vissa utlägg och tidsspillan.

Ersättningen för lidande ska i första hand utgå med stöd av lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) samt artikel 6 i Europakonventionen och i andra hand med stöd av 3 kap. 2 och 4 §§ skadeståndslagen. Ersättningen för ren förmögenhetsskada ska utgå med stöd av skadeståndslagens bestämmelser.

Till stöd för att ersättningen för lidande ska utgå med ett förhöjt belopp har AA anfört i huvudsak följande.

Han dömdes för ett allvarligt brott och satt häktad en längre tid med restriktioner. Lagföringen av honom har varit förenad med stor medial uppmärksamhet. Hans liv har slagits i spillror och han har förlorat kontakten med både vänner och anhöriga. Han har även förlorat ett förstahandskontrakt till en hyresrätt och möjligheten att i framtiden skaffa sig en tryggad anställning. Under tiden i anstalt misshandlades han av andra intagna och tvingades till sjukhusvård. Hans mor avled under tiden han var intagen i anstalt och han fick inte möjlighet att prata med henne dessförinnan eller närvara på hennes begravning.

Såväl Polismyndigheten som Åklagarmyndigheten har allvarligt misskött utredningen mot honom. Brottsutredningen styrdes på ett sådant sätt att han utpekades som gärningsman. Polisen har bl.a. begravt uppgifter som talade till hans fördel i den s.k. slasken och telefonavlyssning har raderats. Det gjordes inte heller någon brottsplatsundersökning i ärendet. Åklagaren har även vilselett domstolarna genom diverse påståenden som saknat stöd i förundersökningen. Omständigheterna är därmed sådana att han bör tillerkännas förhöjd ersättning. Eftersom han inte fått en rättvis rättegång har hans rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen kränkts. Att utredningen mot honom misskötts medför att ersättning i andra hand bör utgå med stöd av skadeståndslagen.

Det fanns ett testamente till förmån för honom från brottsoffret. I och med att han dömdes för mord kunde han inte göra testamentet gällande. Han gick därmed miste om ett arv uppgående till 1 143 649 kr. Ersättning för detta bör utgå med stöd av skadeståndslagen.

Till stöd för sitt anspråk har AA, utöver testamentet, lämnat in ett läkarintyg från den 30 januari 2019, en bouppteckning och ett överlåtelseavtal samt ett utdrag från förundersökningen mot honom i form av en tjänsteanteckning.

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande och tillstyrkt att ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen ska betalas ut.

Justitiekanslern har den 19 november 2018 beviljat AA förskott ge­nom att utge ersättning för lidande med 4 500 000 kr.

Utredningen

Justitiekanslern har, utöver det ingivna materialet, tagit del av de resta domarna mot AA (tingsrättens mål nr B 561-10 samt hovrättens mål nr B 6903-10 och 2860-18) liksom av Högsta domstolens beslut om resning (mål nr Ö 4066-17).

Justitiekanslern har även hämtat in ett intyg från Försäkringskassan.

Allmänna utgångspunkter

Skadestånd enligt frihetsberövandelagen

Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som varit berövad friheten som anhållen under en tid av minst 24 timmar i sträck eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Detsamma gäller enligt 4 § frihetsberövandelagen för den som avtjänat ett fängelsestraff om det, efter t.ex. resning, meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd. 

Ersättning kan enligt 7 § frihetsberövandelagen utgå för bland annat lidande och förlorad arbetsförtjänst. En grundläggande förutsättning för ersättning är att skadan har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättnings­gilla området faller skador som inte direkt följer av frihetsinskränkningen utan som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet.

Reglerna i frihetsberövandelagen bygger på att ersättningsansvaret är strikt, dvs. det krävs inte att det har förekommit fel eller försummelse.

Skadestånd enligt skadeståndslagen och Europakonventionen

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträffande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018).

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol.  

En grundläggande förutsättning för den frivilliga skadereglering som Justitiekanslern bedriver är att de omständigheter som åberopas till stöd för att en viss skada har inträffat i princip är klarlagda och ostridiga. Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. En allmän skadeståndsrättslig princip är att det ska föreligga ett adekvat orsakssamband mellan det felaktiga handlandet och själva skadan. Det brukar uttryckas på så sätt att orsakssambandet mellan handlandet och skadan inte får vara alltför svårförutsebart, säreget eller avlägset. Om så är fallet ersätts inte skadan. Det är den som begär ersättning som ska visa att förutsättningarna för skadestånd är uppfyllda. 

Justitiekanslerns bedömning

Ersättning med stöd av frihetsberövandelagen

Det finns skäl att inledningsvis redogöra för den praxis som Justitiekanslern tillämpar beträffade lidandeersättning enligt frihetsberövandelagen.

Frihetsberövandelagen ger ingen vägledning för hur ersättning för lidande ska beräknas. Enligt lagens förarbeten är syftet med ersättningen att kompensera för obehagliga känslor som rädsla, förnedring, skam och liknande reaktioner, som har orsakats av frihetsberövandet i sig och som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det är fråga om en personskada (prop. 1974:97 s. 70 och 72 och prop. 1997/98:105 s. 55 f.).

I förarbetena till frihetsberövandelagen sägs vidare att det i huvudsak blir fråga om att göra en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Hänsyn ska tas till den skadelidandes egen upplevelse men i första hand ska bedömningen ske utifrån förhärskande etiska och sociala värderingar, dvs. med utgångspunkt i mera generella och objektiva kriterier (prop. 1997/98:105 s. 55 f.). Detta ligger i linje med den allmänna utvecklingen av skadeståndsrätten när det gäller ideella skador, som går mot att skadebedömningen ska göras objektiverat (se bl.a. NJA 2012 s. 211 I och NJA 2012 s. 464).

Att mäta lidande i pengar är naturligtvis en mycket svår uppgift och att kunna värdera olika individers grad av lidande mot varandra så att rättstillämpningen uppfattas som rimlig och rättvis är en än svårare uppgift. Högsta domstolen har uttalat att det utmärkande för varje form av ersättning för ideell skada är att dess effekt inte direkt låter sig mätas i pengar på motsvarande sätt som en ekonomisk skada och att en bestämning av sådan ersättning därför i hög grad förutsätter normativa ställningstaganden (NJA 2012 s. 464, p. 10).

Bland de omständigheter som är av särskild betydelse i sammanhanget är frihetsberövandets längd. Ju längre tid ett frihets­berövande varat desto större är typiskt sett lidandet. Det hindrar inte att den särskilda påfrestning som ett frihetsberövande kan ha fört med sig för den enskilde också beaktas men det ska då röra sig om förhållanden som inte bara typiskt sett utan också mera påtagligt förvärrat lidandet under frihetsberövandet (prop. 1997/98:105 s. 56 f. och NJA 2012 s. 464).

I syfte att så långt det är möjligt uppnå en enhetlig och rättssäker bedömning utgår Justitiekanslern i sin skadereglerande verksamhet från en tänkt normalersättning för lidande. Enligt Justitiekanslerns nuvarande praxis bestäms ersättningen för lidande som utgångspunkt till 30 000 kr för den första månaden. Därefter utgår ersättning med 20 000 kr för varje ytterligare månad fram till och med den sjätte månaden då ersättning utgår med 15 000 kr per månad.

Högsta domstolen har i sin praxis godtagit Justitiekanslerns användning av dessa allmänna bedömningsgrunder vid bestämmande av ersättning för lidande (se NJA 1990 s. 808). Vid mycket långa frihetsberövanden kan det dock vara nödvändigt att frångå dessa riktlinjer och höja ersättningen.

Ersättning för lidande

AA har efter resning frikänts från de brottsmisstankar som legat till grund för beslutet om frihetsberövande. Han är därför berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. Frihetsberövandet varade i åtta år och tre månader.

Den ersättning som AA har begärt överstiger väsentligt den av Justitiekanslern tillämpade ersättningen för frihetsberövanden av motsvarande längd. När det gäller de skäl som AA anfört till stöd för att ersättning ska utgå med ett högre belopp konstaterar Justitiekanslern följande.

Vid ett långt frihetsberövande utgår Justitiekanslern från att ett sådant frihetsberövande alltid är mycket påfrestande, bl.a. eftersom det på ett påtagligt sätt avskärmar den frihetsberövade från kontakter med omvärlden. Den omständigheten att det varit fråga om ett långt frihetsberövande innebär också regelmässigt att det varit fråga om allvarliga brottsanklagelser liksom att den frihetsberövade, i de allra flesta fall innan eventuell verkställighet, har varit föremål för restriktioner. Det är vidare även så att frihetsberövanden som föranleds av misstankar om brott av det slag som här varit ifråga, som regel får stor medial uppmärksamhet.

Detta innebär att i den högre ersättning som utgår i dessa fall har sådana omständigheter som regelmässigt inträffar under ett längre frihetsberövande – som att den frihetsberövade förlorar kontakten med vänner och anhöriga eller att en förälder avlider liksom att den frihetsberövade förlorar sin fasta bostad eller drabbas av svårigheter att träda in eller återinträda på arbetsmarknaden – redan beaktats. Endast i de fall där sökandens lidande kan sägas ha varit påtagligt större än för någon annan som varit frihetsberövad under lika lång tid kan det alltså bli fråga om att ytterligare höja ersättningsbeloppet.

Enligt Justitiekanslerns praxis bör ersättningen i detta fall bestämmas till ett högre belopp än vad som normalt utgår. Det som AA anfört innebär dock inte att det finns skäl att ytterligare höja ersättningen. Det av honom ingivna läkarintyget förändrar inte heller den bedömningen.

AA ska sammanfattningsvis tillerkännas en hög ersättning. Vid bestämmandet av ersättningens storlek ska främst frihetsberövandets längd beaktas. Vad AA har anfört i övrigt medför däremot inte någon särskild förhöjning utöver vad som redan skett. I fråga särskilt om eventuella överträdelser av artikel 6 i Europakonventionen, se vidare nedan (Ersättning med stöd av skadeståndslagen och Europakonventionen). 

Vid en samlad bedömning och med beaktande av Justitiekanslerns praxis bör ersättningen för lidande bestämmas till 8 250 000 kr.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

Vad gäller begäran om ersättning för förlorad arbetsförtjänst gör Justitiekanslern följande överväganden.

AA har begärt ersättning med sammanlagt 2 750 000 kr. Han har uppgett han beviljades sjukersättning år 2006 men att han under år 2009, dvs. innan han lagfördes, hade vidtagit åtgärder i syfte att återinträda på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund gör han gällande att han skulle haft en inkomst motsvarande ett butik- eller sjukvårdsbiträde om uppskattningsvis 24 000 kr före skatt.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst ska enligt frihetsberövandelagen be­stämmas till ett belopp som motsvarar vad den frihetsberövade har förlorat genom själva frihetsinskränkningen. Med detta menas i första hand ett direkt inkomstbortfall till följd av att den frihetsberövade inte kunde utföra sin vanliga sysselsättning under den tid som frihetsberövandet pågick. Även förlust av inkomst under en period när en person söker nytt arbete efter ett frihets­berövande kan ge rätt till ersättning ”i skälig omfattning” (se prop. 1974:97 s. 71).

Justitiekanslern har hämtat in ett intyg från Försäkringskassan där de belopp som betalats ut till AA i form av sjukersättning under åren 2006–2010 framgår. Av intyget framgår bl.a. att han under perioden januari t.o.m. augusti 2010 fått utbetalt ersättning om drygt 7 000 kr netto per månad.   

Det läkarintyg som AA gett in ger inte underlag för slutsatsen att han har förlorat arbetsförtjänst med det av honom begärda beloppet. Utredningen får dock anses visa att han till följd av frihetsberövandet gått miste om sjukersättning med ca 7 000 kr per månad efter skatt. Med hänsyn till den tid som AA varit frihetsberövad bestäms därför ersättningen för förlorad arbetsförtjänst till 1 000 000 kr brutto.

Ersättning med stöd av skadeståndslagen och Europakonventionen

AA har anfört att hans anspråk när det gäller ersättning för lidande i andra hand ska prövas utifrån skadeståndslagens bestämmelser, dvs. för det fall ersättning inte utgår med stöd av frihetsberövandelagen. I fråga om ersättning för ren förmögenhetsskada (uteblivet arv) ska dock begäran prövas i första hand utifrån skadeståndslagens bestämmelser.

Vad som anförts och vad som i övrigt framgår av de ingivna handlingarna visar enligt Justitiekanslern inte att handläggningen av AA:s ärende har varit bristfällig på ett sådant sätt att staten ådragit sig skadeståndsansvar. Vid denna bedömning saknas det skäl att pröva frågan om orsakssamband. Det har inte heller framkommit att handläggningen innefattat något sådant integritetskränkande brott som krävs för att ersättning för ideell skada ska utgå med stöd av skadeståndslagen. Det bör här framhållas att den omständigheten att AA frikänts efter resning inte i sig är tillräcklig för att staten ska anses skadeståndsskyldig.

AA har i förhållandevis allmänna ordalag framfört att hans rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen har överträtts. Justitiekanslern anser inte att det som han har anfört i denna del innebär att hans rättigheter överträtts i något avseende.

Det bör i sammanhanget framhållas att AA genom detta beslut tillerkänns ersättning enligt frihetsberövandelagen med ett betydande belopp. Justitiekanslern anser att Sverige därigenom uppfyller sin förpliktelse enligt Europakonventionen att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel.

Skadeståndsanspråket ska alltså avslås i denna del.

Ersättning för ombudskostnader och ränta

Justitiekanslern kan inom ramen för statens frivilliga skadereglering förordna om ersättning för ombudskostnader i enlighet med de principer som skulle gälla vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnader om anspråket istället hade prövats i domstol, d.v.s. med utgångspunkt i bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken. Av 18 kap. 8 § rättegångsbalken följer att kostnaderna ska ha varit skäligen påkallade för att tillvarata en parts rätt.

Med beaktande av ärendets art och omfattning samt utgången i själva saken (bifall endast i den del anspråket stöds på frihetsberövandelagen) bestäms ersättningen för ombudskostnader till skäliga 160 000 kr.

AA:s begäran om ränta godtas.

Tillsyn

Det som AA har framfört har inte gett anledning för Justitiekanslern att inom ramen för sin tillsynsverksamhet vidta någon åtgärd.