Kritik mot Alingsås tingsrätt för dess riktlinjer för att föras upp på förordnandelistor för offentliga försvarare och andra rättsliga biträden

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern kritiserar Alingsås tingsrätt för att dess riktlinjer för att förordna offentliga försvarare och andra rättsliga biträden, på ett sätt som inte är sakligt motiverat, missgynnar jurister som inte har huvudsakligt verksamhetsställe inom domsagan. 

Ärendet

Bakgrund 

Sedan den 1 januari 2022 tillämpar Alingsås tingsrätt förändrade riktlinjer för att föra upp en advokat eller en jurist på tingsrättens förordnande­listor för offentliga försvarare och andra rättsliga biträden. Listorna inne­håller namn på jurister som bedöms kunna förordnas för olika typer av uppdrag och utgör ett arbetsredskap för tingsrätten när förordnanden ska ges.

I riktlinjerna uppställs bl.a. krav på att den som ska förordnas har huvud­sakligt verksamhetsställe med klientkontor inom tingsrättens domsaga. Rikt­linjerna innehåller också olika erfarenhetskrav. Exempelvis ska en advokat ha innehaft sin advokattitel i tre år för att föras upp på listan över offentliga försvarare som kan förordnas under häktnings­jour. För att upptas på listan för särskild företrädare för barn krävs fem års yrkesverksamhet för både advokater och biträdande jurister. 

Anmälan och utredningen här 

Justitiekanslern har tagit emot ett klagomål mot Alingsås tingsrätt angående nämnda riktlinjer.

Anmälarna har i huvudsak anfört att kravet på huvudsakligt verksamhets­ställe med klientkontor inom tingsrättens domsaga inte är objektivt eller sakligt motiverat och står i strid med regeringsformens likabehand­lings­princip. Enligt anmälarna innebär kravet en obefogad och allvarlig konkurrensbegränsning.

Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från Alingsås tingsrätt. Även Sveriges advokatsamfund har yttrat sig i ärendet. I yttrandena har i huvudsak följande anförts.  

Alingsås tingsrätt

Tingsrätten ändrade runt 2015–2016 sina riktlinjer på så sätt att advokater och biträdande jurister kunde vara med på tingsrättens förord­nandelistor, trots att de inte hade huvudsakligt verksamhets­ställe inom domsagan. I stället krävdes det bl.a. att juristen i fråga skulle ha mottag­ningskontor inom domsagan samt att ersättning för tidsspillan och rese­kostnad skulle beräknas i förhållande till mottagnings­kontoret. De ändrade riktlinjerna medförde att antalet personer på förord­nande­listorna ökade drastiskt, vilket i sin tur ledde till ökad administration och därmed förhöjda kostnader för tingsrätten. Riktlinjerna bidrog också till att det fanns jurister på listorna som domstolen inte hade någon eller mycket liten känne­dom om. Under tiden som dessa riktlinjer var i kraft yrkade dessutom biträden i ett stort antal mål ersättning för resekostnader och tidsspillan från kontor utanför domsagan. Det förekom också att flera jurister upptagna på förordnande­listorna vilseledde domstolen om att de hade mottagningskontor inom domsagan.

Alingsås tingsrätt har helgjoursverksamhet tillsammans med Borås tingsrätt. För att föras upp på den domstolens förordnandelistor krävs, i likhet med Alingsås tingsrätts nuvarande riktlinjer, att juristen i fråga ska ha huvud­sakligt verksamhetsställe inom tingsrättens domsaga. Det är angeläget och mest praktiskt att de två domstolarna har samma riktlinjer.

Nämnda omständigheter utgör bakgrunden till att tingsrätten från och med 2022 har beslutat att en jurist ska ha huvudsakligt verksamhetsställe med klient­kontor inom tingsrättens domsaga för att kunna tas upp på förordnande­listorna. Rikt­linjerna är objektiva och sakligt motiverade.

Sveriges advokatsamfund

Förordnanden av rättsliga biträden måste alltid ske utifrån lagliga, objektiva och transparenta grunder, där erfarenhet och kvalifikationer beaktas. Krite­rier­na för uppdrag i en domstol bör vara så tydliga, förutsebara och rättvisa som möjligt. Det bör inte förekomma krav för förordnanden som innebär orättfärdiga konkurrensbegränsningar eller som på annat sätt strider mot likabehandlingsprincipen.

Mot den bakgrunden har advokatsamfundet synpunkter på Alingsås tings­rätts riktlinjer för att föras upp på tings­rättens förordnandelistor, särskilt såvitt avser de i riktlinjerna upp­ställda erfarenhetskraven på advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer samt kravet beträffande huvudsakligt verksamhets­ställe inom tingsrättens domsaga. Det kan ifrågasättas om dessa krav är förenliga med regeringsformens krav på saklighet, objektivitet och norm­mässighet. 

Justitiekanslerns bedömning 

Justitiekanslern ska enligt 1 § lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Justitiekanslern har inte möjlighet att inom ramen för sin tillsynsuppgift ålägga en myndighet att agera på ett visst sätt i det enskilda fallet.

Domstolarna ska i sin verksamhet iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen). Detta innebär att när någon förordnas som offentlig försvarare ska domstolen vägledas av lagens krav på att den som utses är lämplig och får inte får göra någon omotiverad skillnad mellan dem som vill ha ett sådant uppdrag. Det utrymme som finns för domstolen att närmare ange vilka krav som ska gälla för att förordnas för olika uppdrag begränsas av att kraven måste vara förenliga med de som uppställs i lag för uppdragen i fråga. Att domstolen klargör vilka krav som gäller för att förordnas medför att ordningen för förordnanden blir mer trans­parent och förutsebar samtidigt som hanteringen blir enklare och mer effektiv.   

Till offentlig försvarare ska enligt huvudregeln i 21 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget.  Företrädesvis bör någon förordnas som brukar förekomma som rättegångs­ombud vid domstolen. Syftet med det är att undvika allt för stora kostnader för staten (se NJA II 1943 s. 284). Det bör inte komma i fråga att domstolen på egen hand förordnar en försvarare från en avlägsen ort, om det inte finns särskilda skäl (se prop. 2008/09:232 s. 32).

Som målsägandebiträde får förordnas en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan person som har avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domar­anställ­ning. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas (4 § lagen om målsägandebiträde).

Till särskild företrädare för barn får en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan förordnas. Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget (5 § lagen om särskild företrädare för barn).

Vad gäller övriga rättsliga biträden som omfattas av de s.k. förordnande­listorna ligger det i sakens natur att ett sådant biträde ska vara lämplig och besitta sådan juridisk kunskap som krävs för uppdraget, oavsett om detta framgår av lagtexten eller inte.   

Uppdragen från tingsrätten är av stor ekonomisk betydelse för många jurister. Inte minst därför är det viktigt att tingsrätten tillämpar fasta principer för hur rättsliga biträden av olika slag ska utses. Detta har betydelse för förtroendet för domstolens saklighet och oavhängighet. De principer som tillämpas bör ha som utgångspunkt att det sker en jämn för­delning av uppdragen över tid mellan de jurister på orten som utan särskilda inskränkningar vill ha förordnanden. (jfr Justitiekanslerns beslut den 26 juni 2003, dnr 1569-03-28, och den 7 maj 2004, dnr 1066-04-28).

Kravet på huvudsakligt verksamhetsställe inom domsagan innebär en faktisk konkurrensbegränsning för de jurister som har huvudsakligt verksamhetsställe på någon annan ort. Frågan är då om kravet ändå är god­tagbart och uppfyller regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet.

Det är den domstol som förordnar rättsliga biträden som ansvarar för att de som förordnas är lämpliga för uppdragen. Domstolen har ansvar för att det finns tillräckligt underlag för att kunna göra en ändamålsenlig lämplighets­bedömning. Domstolen ska alltså tillse att den har tillräcklig kännedom om en jurist som vill förordnas för att kunna avgöra om den personen är lämplig. Har domstolen inte tillräckligt underlag ska juristen i fråga inte tas med på listan alternativt föreläggas att inkomma med ytterligare underlag som styrker lämpligheten.  

Att det enligt den tidigare ordning som gällde vid Alingsås tingsrätt fanns jurister på förordnandelistorna som tingsrätten inte hade någon eller mycket liten kännedom om kan alltså inte anses utgöra ett sakligt motiverat skäl för att införa ett krav på huvudsakligt verksamhetsområde inom domsagan.  Detsamma gäller beträffande det av tingsrätten åberopade skälet att det enligt den tidigare ordningen förekom jurister som vilseledde tingsrätten om att de hade mottagningskontor på orten.

För det fall en offentlig försvarare har flera verksamhetsställen utgör lokal­kontoret utgångspunkt för vad som är skälig ersättning för tidsspillan och utlägg för resor som företagits inom ramen för uppdraget (se NJA 2021 s. 520). Motsvarande måste anses gälla för övriga rättsliga biträden med flera verksamhetsställen. Alingsås tingsrätts krav på huvudsakligt verksamhets­ställe inom domsagan är därför inte motiverat för att hålla nere kostnaderna för de rättsliga biträdena. Att kravet medför minskade administrations­kostnader för tingsrätten utgör inte heller ett godtagbart skäl.

Även om det är kan vara eftersträvansvärt att domstolarna har likartade riktlinjer för hur rättsliga biträden ska utses utgör inte den omständigheten att Borås tingsrätt har motsvarande krav på huvudsakligt verksamhetsställe inom domsagan ett godtagbart skäl för kravet. Det är också oklart varför det skulle vara mest praktiskt för Alingsås tingsrätt att ha samma krav som Borås tingsrätt av den anledningen att tingsrätterna har gemensam helgjoursverksamhet.

Sammanfattningsvis anser Justitiekanslern att skälen för Alingsås tingsrätts krav på huvudsakligt verksamhetsställe inom domsagan inte är sakligt motiverade. Domstolens riktlinjer för förordnanden innebär att jurister som inte har huvud­sakligt verksamhetsställe inom domsagan missgynnas på ett sätt som inte är godtagbart.

Däremot framstår ett krav på anknytning till domstolsorten i form av mottagningskontor inom domsagan som godtagbart. Ett sådant krav är i linje med vad som anförts i förarbetena till 21 kap. 5 § rättegångsbalken (prop. 2008/09:232 s.32) och innebär bl.a. att alltför stora kostnader för staten undviks. En sådan ordning under­lättar också som regel klienternas kontakt med den som har förordnats.

Justitiekanslern har inga invändningar mot de i riktlinjerna uppställda erfarenhetskraven på advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer. De aktuella kraven inryms under den lämplighets- och kunskapsprövning som tingsrätten har att göra vid förordnanden av förs­varare och andra rättsliga biträden. Kraven säkerställer i möjlig­aste mån att de som förordnas är tillräckligt kvalificerade för uppdragen i syfte att klienterna får den hjälp som de behöver. Erfarenhetskraven kan visserligen leda till att i och för sig lämpliga personer inte blir förordnade. Tingsrättens huvudsakliga ansvar är emellertid att se till att enskilda får kvalificerad hjälp. Det intresset väger tyngre än enskilda juristers intresse av att få förordnanden (jfr JO 2015/16 s. 50).