Diarienr: 2022/5970 / Beslutsdatum: 8 jul 2024

Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till en nedlagd förundersökning

Justitiekanslerns beslut

  1. Justitiekanslern avslår sökandens anspråk.

  2. Justitiekanslern kritiserar Polismyndigheten för att ha underlåtit att underrätta en målsägande om ett beslut att lägga ned en förundersökning.


Ärendet

Bakgrund

En natt i slutet av augusti 2021 ringde sökandens granne till polisen och uppgav att sökanden blivit misshandlad. En polispatrull anlände till platsen och en anmälan avseende hemfridsbrott, misshandel och försök till grov misshandel upprättades. Av anmälan framgick att okända gärningsmän olovligen trängt sig in i sökandens bostad, att de försökt misshandla sökanden med en yxa och att de utdelat slag och/eller sparkar mot sökanden så att han orsakats blodvite och smärta. Vidare framgick att sökanden lyckats fly från bostaden genom att hoppa från en balkong och därefter ta sig till en vän.

I brottsanmälan noterades att fotografier fanns och att sökanden fördes med ambulans till sjukhus. På fotografierna syns vissa skador på sökandens kropp och huvud. I anmälan noterades också att sökanden ville få information enligt 13 b § förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK) om vad som hände i ärendet, bl.a. om förundersökningen lades ned.  

Jourförundersökningsledare beslutade att inleda förundersökning beträffande samtliga anmälda brott. Förhör hölls på plats med sökanden som berättade att tre maskerade och för honom okända män brutit sig in hos honom och slagit honom, att en av personerna haft en yxa och att han själv flytt därifrån genom att hoppa ner från balkongen. Förhörsledaren antecknade att sökanden berättade med svårighet och bedömningen gjordes att förhöret inte kunde fortsätta på grund av sökandens chocktillstånd. Förhöret avbröts efter sju minuter. I en tjänsteanteckning upprättad av förhörsledaren angavs att vidare förhör med sökanden bör genomföras med tolk.

Enligt händelserapporten från den aktuella natten gick polis in i sökandens bostad och konstaterade att den var tom och att ingenting verkade vara skadat.

Två dagar efter händelsen skickades en målsägarkopia av huvudanmälan till sökanden, varpå ärendet omfördelades till aktuellt lokalpolisområde och en ny förundersökningsledare tillsattes. Ytterligare två dagar senare beslutade förundersökningsledaren att lägga ner förundersökningen. Beslutet motiverades med att det saknades anledning att fullfölja förundersökningen då vidtagna åtgärder inte lett till att någon kunnat misstänkas för brotten och då ytterligare utredning inte kunde antas ändra på det.  

Ett knappt år senare återupptogs förundersökningen. De fotografier som tagits av den ingripande patrullen lades in i förundersökningen och förhör hölls med sökanden, denna gång med tolk, och med ett vittne. Polis kontaktade ett bostadsbolag och efterfrågade uppgifter om tagg-inloggningar på den aktuella adressen vid tiden för händelsen. Bostadsbolaget uppgav att de inte hade tillgång till uppgifter om inloggningar så långt tillbaka i tiden.

I slutet av augusti 2022 lades förundersökningen ned med samma motivering som vid det tidigare nedläggningsbeslutet.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med det belopp som Justitiekanslerns finner skäligt på den grunden att sökandens grundläggande rättigheter enligt regeringsformen och Europakonventionen kränkts genom att förundersökningen lagts ned i ett för tidigt skede. Sökanden har vidare anmärkt att han inte delgavs det initiala nedläggningsbeslutet förrän efter närmare ett år.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket.


Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Sökanden har, som han får förstås, begärt ersättning för ideell skada. Rätt till ersättning för ideell skada har den som utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott (3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Skadestånd för ideell skada ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen). Sedan den 1 augusti 2022 omfattar 3 kap. 4 § skadeståndslagen även överträdelser av 2 kap. regeringsformen men bestämmelsen i den delen är inte tillämplig på skadefall i tiden före nämnda datum. I praxis finns endast enstaka exempel på fall där ersättningsansvar för staten har ansetts uppkomma vid överträdelser av regeringsformen innan lagändringen (se bl.a. NJA 2014 s. 332).

En förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § rättegångsbalken, RB). Om det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned (23 kap. 4 RB).

Om det beslutas att en inledd förundersökning ska läggas ned ska en målsägande som angett brottet underrättas om detta. En sådan underrättelse behöver dock inte ske om Polismyndigheten har beslutat att lägga ned en förundersökning i vilken utredningen inte har nått så långt att någon varit skäligen misstänkt för brottet. Om målsäganden har begärt att bli underrättad ska han eller hon dock alltid underrättas. (Se 14 § FUK.)

Bedömningen av skadeståndsanspråket

Utredningen ger inte stöd för att det i samband med nedläggningen av den aktuella förundersökningen har förekommit något sådant integritets-kränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska ges ut (3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Inte heller har det framkommit något som ger stöd för att sökanden skulle ha rätt till skadestånd på den grunden att hans rättigheter enligt regeringsformen skulle ha överträtts.

Sökanden har vidare gjort gällande att hans rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts. Som Polismyndigheten konstaterat omfattas en målsägande som deltar i ett straffrättsligt förfarande enbart i syfte att gärningsmannen ska straffas inte av de rättigheter som garanteras genom artikel 6.1 i Europakonventionen. Däremot har medlemsstaterna i vissa situationer en positiv förpliktelse att effektivt utreda brott. Förpliktelsens innehåll och omfattning beror på vilken rättighet som det underliggande brottet aktualiserar.

Enligt artikel 3 i Europakonventionen får ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. I statens positiva förpliktelser enligt artikeln ingår en skyldighet att genomföra en effektiv utredning vid misstanke om att en person har utsatts för sådan behandling av en annan individ (se t.ex. X m.fl. mot Bulgarien, no. 22457/16, dom den 2 februari 2021 [stor kammare], p. 184). För att en viss behandling ska anses falla inom tillämpningsområdet för artikel 3 krävs att den når upp till en viss svårighetsgrad (”minimum level of severity”). Exempel på situationer som har ansetts aktualisera statens positiva förpliktelser enligt artikeln är när det varit fråga om allvarlig misshandel eller trakasserier av barn eller gamla, våld i nära relationer, vissa sexualbrott och hatbrott (se t.ex. Guide on Article 3 of the European Convention on Human Rights, 31 augusti 2023, p. 106 samt B.V. m.fl. mot Kroatien, no. 38435/13, beslut den 15 december 2015, p. 153 med vidare hänvisningar).

I detta fall har det varit fråga om en fysisk attack i sökandens hem, vilken framstår som klart allvarlig men inte som en sådan situation som enligt Europadomstolens praxis typiskt sett har ansetts falla under tillämpningsområdet för artikel 3. Statens positiva förpliktelser enligt denna artikel aktualiseras därför inte.

Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Även enligt denna artikel har medlemsstaterna en positiv förpliktelse att vidta rimliga åtgärder för att skydda enskilda från brott som exempelvis misshandel (se. t.ex. Sandra Janković mot Kroatien, no. 38478/05, dom den 5 mars 2009, p. 44–45).

Medlemsstaterna har i detta avseende en skyldighet att upprätthålla och i praktiken tillämpa en adekvat rättslig reglering som ger enskilda skydd mot våldshandlingar från andra individer. Denna positiva förpliktelse kan vid påståenden om allvarliga våldshandlingar sträcka sig även till frågor som rör effektiviteten av en brottsutredning (se t.ex. Guide on Article 8 of the European Convention on Human Rights, 9 april 2024, p. 10, med vidare hänvisningar, samt Vladislava Stoyanova, Positive Obligations under the European Convention on Human Rights – Within and Beyond Boundaries, 2023, Oxford University Press, s. 133 och 140 f.). Det är dock endast vid betydande brister i tillämpningen som det kan bli fråga om en överträdelse av statens positiva förpliktelser enligt artikel 8 (se t.ex. Guide on Article 8 of the European Convention on Human Rights, 9 april 2024, p. 12 samt B.V. m.fl. mot Kroatien, p. 151). Enstaka mindre försummelser är inte tillräckligt för att konstatera att en överträdelse föreligger. Vidare finns det en positiv skyldighet att tillhandahålla möjlighet för den som utsatts för övergrepp att få upprättelse genom rättsväsendet, dvs. effektiva rättsmedel (se t.ex. Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2023, version 6, JUNO, s. 454 f.).

Frågor om vilka utredningsåtgärder som bör vidtas inom ramen för en förundersökning och när det finns skäl att lägga ner en förundersökning är utpräglade bedömningsfrågor. I detta fall var det fråga om en anmälan om ett allvarligt angrepp. Det fanns inte någon uppgift om identitet eller närmare signalement på gärningsmännen och enligt polis som under natten gick in i sökandens bostad var denna tom och ingenting verkade vara skadat. Även om förundersökningsledarens initiala beslut att lägga ned förundersökningen utan att det hållits ett fullständigt förhör med sökanden eller vidtagits ytterligare åtgärder kan ifrågasättas, har det enligt Justitiekanslerns bedömning inte varit fråga om en sådan betydande brist i tillämpningen av relevanta bestämmelser att nedläggningsbeslutet kan anses utgöra en överträdelse av statens positiva förpliktelser enligt artikel 8  Europakonventionen.

Slutligen framgår det av utredningen att sökanden, i egenskap av målsägande, i samband med brottsanmälan begärde att bli underrättad bl.a. om förundersökningen skulle läggas ned. Ingenting i utredningen tyder på att någon sådan underrättelse skickades till sökanden med anledning av det första nedläggningsbeslutet. Underlåtenheten i detta avseende får anses utgöra en sådan försummelse från Polismyndighetens sida som i och för sig skulle kunna vara skadeståndsgrundande enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen.

Utredningen ger emellertid inte heller i denna del stöd för att det har begåtts något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska ges ut (3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 § skadeståndslagen). När sökanden väl fick information om att förundersökningen lagts ned, och enligt egen uppgift begärde överprövning av nedläggningsbeslutet, återupptogs förundersökningen och vissa ytterligare utredningsåtgärder vidtogs innan förundersökningen på nytt lades ned. Mot denna bakgrund kan inte heller underlåtenheten att underrätta målsäganden om det första nedläggningsbeslutet anses utgöra en sådan betydande brist i tillämpningen att det utgör en överträdelse av statens positiva förpliktelser enligt artikel 8 i konventionen. Inte heller en helhetsbedömning av samtliga omständigheter föranleder en sådan slutsats.  

Sammanfattningsvis ska alltså sökandens anspråk avslås.

Tillsyn

Som konstaterats ovan har Polismyndigheten i strid med 14 § FUK underlåtit att underrätta sökanden om det första beslutet att lägga ned förundersökningen, trots att sökanden enligt 13 b § FUK begärt att få en sådan underrättelse. Polismyndigheten förtjänar kritik för detta.