Den svenska rättegångsordningen i yttrandefrihetsmål är förenlig med Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår sökandens anspråk.

Ärendet

Bakgrund

I januari 2022 väckte sökanden enskilt åtal vid Stockholms tingsrätt för yttrandefrihetsbrottet grovt förtal (alternativt förtal) mot den ansvarige utgivaren för nättidningen Stoppa Pressarna. Sökanden begärde även att den ansvarige utgivaren skulle betala skadestånd till henne för kränkning.

Målet avgjordes i juni 2024 efter medverkan av jury. När huvudförhandlingen i målet var avslutad tillfrågades juryn om vissa yttranden i tre angivna artiklar utgjorde grovt förtal eller förtal av normalgraden. Frågorna skulle besvaras med ja eller nej. Juryn svarade ja på en av frågorna och fann därmed att uppgifterna i en av publiceringarna utgjorde förtal av normalgraden. Rätten fann åtalet i den delen styrkt och dömde den ansvarige utgivaren för ett fall av förtal till böter. Juryn bedömde att de två övriga publiceringarna inte utgjorde förtal och åtalet ogillades därmed av rätten i dessa delar. Tingsrätten tillerkände även sökanden 5 000 kr i kränkningsersättning och förordnade att vardera parten skulle stå sin rättegångskostnad. Domen har fått laga kraft.

Anspråket

Sökanden har begärt skadestånd av staten och gjort gällande att hennes rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts genom domstolsprövningen. Till stöd för anspråket har sökanden anfört i huvudsak följande.

Sökanden har till följd av juryns medverkan inte fått en rättvis rättegång. Utfallet av juryns prövning är oförutsebar och har inte motiverats. Det friande juryutlåtandet har inte heller gått att överklaga. Sökanden har inte heller haft tillgång till ett effektivt rättsmedel eftersom hon, utan statens hjälp, har tvingats väcka ett enskilt åtal och en skadeståndstalan för att hävda sin rätt. Den ekonomiska utfallet av processen är dessutom orimligt. Trots att sökanden vann målet delvis fick hon stå för sina egna rättegångskostnader i målet, vilka vida översteg den kompensation som hon erhöll i form av skadestånd.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Staten ska ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i
2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen).

Skadestånd ska även ges ut när den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att den som begär ersättning kan styrka att det inträffade har orsakat en skada och hur stor skadan är.

Rättegången i tryck- och yttrandefrihetsmål

För prövningen av tryck- och yttrandefrihetsbrott, såsom exempelvis brottet förtal, gäller en särskild rättegångsordning (12 kap. tryckfrihetsförordningen och 10 kap. yttrandefrihetsgrundlagen som i allt väsentligt hänvisar till bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen).

Ett utmärkande drag i denna rättegångsordning är jurysystemet. Huvudregeln är att tryck- och yttrandefrihetsmål ska prövas av jury. Endast om båda parter är ense om att avstå från jury avgörs målet utan medverkan av juryn (12 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen). I ett sådant fall handläggs målet enligt vad som gäller i allmänhet för brottmål, dvs. oftast med en lagfaren domare och nämnd (8 kap. 7 § lagen [1991:1559] med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, den s.k. tillämpningslagen).

Juryns uppgift är att pröva frågan om brott föreligger. Det sker genom att juryn efter huvudförhandlingens slut besvarar frågor från rätten avseende varje påstått brott. Innan frågorna avfattas slutligt ska parterna ges tillfälle att yttra sig över hur frågan eller frågorna formuleras (9 kap. 7 § tredje stycket tillämpningslagen). Juryns svar till rätten får inte motiveras och ska ges skriftligt, vanligen genom att ”ja” eller ”nej” antecknas i anslutning till den eller de av rätten formulerade frågorna.

Om juryn finner att ett brott inte har begåtts ska rätten frikänna den tilltalade. Rätten är alltså bunden av juryns friande utslag. Om däremot juryn finner att brott har begåtts ska även rätten pröva åtalet. Rätten kan då frikänna den tilltalade eller rubricera brottet under en lindrigare straffbestämmelse men får inte tillämpa en strängare brottsrubricering än den som juryn har stannat för (12 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen).

Det är alltid rätten som prövar frågor om påföljd och rättegångskostnader. Rätten prövar även frågan om skadestånd med anledning av brott. Eftersom ett enskilt anspråk med anledning av missbruk av yttrandefriheten förutsätter att ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott har begåtts krävs det dock för bifall av anspråket att juryn har ansett att ett sådant brott har begåtts (11 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 9 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen).

Rättens dom i ett tryck- eller yttrandefrihetsmål kan överklagas i vanlig ordning. Samma sak gäller rättens beslut i fråga om rättegångskostnader och skadestånd. Däremot kan ett friande utslag av en jury i princip inte överklagas, eftersom högre rätt inte får frångå juryns bedömning i större utsträckning än tingsrätten (12 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen).

Utgångspunkten är att åtal för ärekränkningsbrott ska väckas av den som har utsatts för brottet (5 kap. 5 § brottsbalken). Endast i undantagsfall, om det anses påkallat från allmän synpunkt, får åklagare väcka åtal för dessa brott. Denna bestämmelse gäller även för Justitiekanslern som är ensam åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål.

När målsäganden för talan om förtal gäller som utgångspunkt rättegångsbalkens regler om rättegångskostnadsansvar (11 kap. 3 § tillämpningslagen och 31 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken jfr med 18 kap. samma lag). Huvudregeln är därmed att förlorade part ska betala vinnande parts rättegångskostnader. Om parterna anses som ömsom vinnande och ömsom tappande i rättegången får vardera part stå sin rättegångskostnad (18 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken). Ett sådant kostnadsansvar kan gälla också i tryck- eller yttrandefrihetsmål enligt den s.k. kvittningsregeln (10 kap. 4 § tillämpningslagen). Enligt den bestämmelsen kan målsäganden slippa betala motpartens rättegångskostnader i ett tryck- eller yttrandefrihetsmål även när talan har ogillats om målsäganden anses ha haft särskild anledning att få sin sak prövad.

Det svenska jurysystemet är förenligt med Europakonventionen

Enligt artikel 6 i Europakonventionen är var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse om brott, berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. Åtal för förtal och talan om skadestånd är sådana rättegångsförfaranden som omfattas av artikeln.

Av Europadomstolens praxis framgår att det inte står i strid med Europakonventionens rätt till en rättvis rättegång att låta ett brottmål avgöras av jury, även när juryn inte avger några domskäl (se exempelvis Lhermitte mot Belgien, no. 34238/09, den 29 november 2016, p. 66). För att tillgodose rätten till en rättvis rättegång krävs dock – även vid juryprövning – att det går att förstå på vilka grunder som en dom har meddelats och att rättegången som helhet uppfyller kravet på förutsebarhet enligt artikel 6 (se Lhermitte mot Belgien, p. 67 och Legillon mot Frankrike, no. 53406/10, den 10 januari 2013, p. 53). Detta har i praxis ansetts framgå av åtalets utformning, parternas argumentation under huvudförhandlingen eller de frågor som ställts till juryn (se Lhermitte mot Belgien, p. 68 och 75 – 84 och jfr Taxquet mot Belgien, no. 926/05, den 16 november 2010, p. 93 – 100).

Justitiekanslern gör följande bedömning.

Tingsrättens prövning av förtalsmålet har skett i enlighet den föreskrivna ordningen för prövning av yttrandefrihetsmål. Ramen för prövningen av det enskilda åtalet har lagts fast genom målsägandens gärningsbeskrivning (47 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken). Efter huvudförhandlingen har rätten ställt sex frågor till juryn. Frågorna till juryn var utformade på ett sådant sätt att ramen för dess prövning var helt klar. Frågorna pekade således ut vilka uppgifter juryn skulle bedöma och vilka straffbestämmelser som i åtalet påståtts vara tillämpliga. Parterna gavs också tillfälle att ha synpunkter på frågorna, vilket Europadomstolen har fäst avseende vid i exempelvis det nämnda rättsfallet Lhermitte mot Belgien p. 76 och 79.

Även om tingsrättens dom inte innehåller några egentliga domskäl i de delar där juryn ansåg att det inte förelåg något förtalsbrott så har grunderna för den frikännande domen i dessa delar följaktligen framgått genom gärningsbeskrivningen, rättens frågor till juryn och hur frågorna besvarades. Vidare argumenterade parterna om publiceringarna utgjorde förtal eller inte och lade fram bevisning för sin sak, vilket också är av betydelse för att förstå på vilka grunder som domen har meddelats. Kravet att det ska gå att förstå på vilka grunder åtalet ogillades får vid en samlad bedömning av dessa omständighet anses uppfyllt (jfr Justitiekanslerns beslut den 22 november 2017 i dnr 2017/985). Utfallet av tingsrättens prövning kan därmed inte heller sägas vara oförutsebar i Europakonventionens mening.

Sökanden har även ifrågasatt att den frikännande domen inte har kunnat överklagas, eller i vart fall överprövas av högre rätt. Skälet till det är själva idén bakom juryrättegången, nämligen att vissa frågor ska avgöras av lekmän, skulle förfelas om juryns avgörande kunde underkännas efter överklagande. Det är ett utmärkande drag för juryrättegångar och är inte något typiskt för just den svenska rättegångsordningen i yttrandefrihetsmål. Ett flertal av Europarådets medlemsstater har olika former av jurysystem med regler som hindrar eller starkt begränsar möjligheten att överklaga juryns utslag (se Taxquet mot Belgien, p. 43 – 60).

Den svenska begränsningen av möjligheten till överprövning av ett friande juryutslag står inte i strid med Europakonventionen. Artikel 6 förutsätter inte en rätt till domstolsprövning i mer än en instans (se Grosam mot Tjeckien, no. 19750/13, den 1 juni 2023, p. 136 och Miloslavsky mot Storbritannien, no. 18139/91, den 13 juli 1995, p. 59). Den rätt till prövning i högre instans som har införts genom artikel 2 i sjunde tilläggsprotokollet till konventionen gäller vidare endast när någon dömts för brott och ger alltså inte en rätt att överklaga frikännande domar.

Mot denna bakgrund bedömer Justitiekanslern att det svenska systemet med jury faller inom den breda bedömningsmarginal som konventionsstaterna har när det gäller utformningen av rättegångsordningen för yttrandefrihetsmål (jfr Holm mot Sverige, no. 14191/88, den 25 november 1993 där Europadomstolen fällde Sverige för brott mot artikel 6 med hänvisning till att juryledamöternas politiska tillhörighet i det aktuella tryckfrihetsmålet men inte underkände det svenska jurysystemet som sådant).

Sökanden har haft tillgång till effektiva rättsmedel till skydd för sitt privatliv

Sökanden har även gjort gällande att hon inte har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel till skydd för sitt privatliv eftersom hon har fått driva målet utan statens medverkan och fått stå för sina egna rättegångskostnader i målet. Enligt sökanden innebär detta även ett åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i konventionen.

Rätten till privatliv i artikel 8 i Europakonventionen omfattar bl.a. en rätt till skydd för en persons rykte, alltså en rätt till skydd mot förtal.

Artikel 8 i Europakonventionen medför primärt en skyldighet för konventionsstaterna att avhålla sig från handlingar som inkräktar på en persons rättigheter enligt den artikeln. Detta brukar beskrivas som en negativ förpliktelse, alltså en skyldighet att inte handla på ett visst sätt (se Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – en kommentar till Europakonventionen, 6 uppl., 2023, s. 65 f.). Av Europadomstolens praxis framgår dock att staten i viss utsträckning också har en positiv förpliktelse att se till att enskildas rättigheter enligt artikel 8 skyddas, även i förhållande till andra enskilda (se Söderman mot Sverige, no. 5786/08, den 12 november 2013, p. 78 och Von Hannover (nr 2) mot Tyskland, no. 40660/08 och 60641/08, den 7 februari 2012, p. 98).

Kraven på positiva förpliktelser till skydd för privatlivet måste dock vara rimliga (se Vladislava Stoyanova, Positive obligations under the European convention on human rights, 2023, s. 73 ff.). Vad som i huvudsak kan förväntas är att staten utfärdar lagar som ger ett tillfredsställande skydd åt privatlivet och att myndigheter håller kontroll över att dessa lagar respekteras (jfr Söderman mot Sverige, p. 80 och Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – en kommentar till Europakonventionen, 6 uppl., 2023, s. 66).

Enligt Europadomstolens praxis utgör civilrättsliga rättsmedel, t.ex. skadeståndsansvar, som utgångspunkt ett godtagbart skydd för rätten till privatliv när det gäller ingrepp i den personliga integriteten (se Söderman mot Sverige, p. 85 och Mosley mot Storbritannien, no. 48009/08, den 10 maj 2011, p. 120). När integritetsintrånget har aktualiserat yttrandefrihetsrättsliga frågor har Europadomstolen varit restriktiv med att kräva straffrättsliga remedier och begränsat detta till fall av hatbrott och andra mycket integritetskränkande publiceringar (se Beizaras och Levickas mot Litauen, no. 41288/15 den 14 januari 2020, p. 111 och KU mot Finland, no. 2872/02, den 2 december 2009, p. 46 och 47 och se vidare Laurens Lavrysen och Natasa Mavronicola, Coercive human rights – Positive duties to mobilise the criminal law under the ECHR, 2020, s. 128 f.).

Konventionsstaterna har som utgångspunkt en bred bedömningsmarginal i fråga om på vilket sätt och genom vilka medel som staten ska tillförsäkra enskilda skydd mot privatlivet. Det gäller i synnerhet när staten – som i det här fallet – behöver göra en avvägning mellan integritetsintresset och skyddet för yttrandefrihet (se för ett liknande resonemang Mosley mot Storbritannien, p. 107 – 111 och 122 – 124).

Justitiekanslern har i det aktuella fallet beslutat att inte inleda förundersökning om förtal (se Justitiekanslerns beslut den 22 september 2021 i dnr 2021/5718). Genomgången av Europadomstolens praxis visar dock att sökanden redan genom möjligheten till skadestånd på grund av förtal har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel i Europakonventionens mening. Till det kommer alltså att sökanden har haft tillgång till straffrättsliga remedier i form av enskilt åtal för förtal. Europadomstolen har bedömt att de svenska reglerna om förtal, och de avvägningar som inom ramen för en sådan talan görs mellan den enskildes rätt till privatliv och yttrandefrihetsintresset, är förenliga med konventionen (se White mot Sverige, no. 42435/02, den 19 september 2006, p. 27). Sökanden har därmed haft tillgång till effektiva rättsmedel till skydd för sitt privatliv.

Det sagda gäller även om rättsmedlen inte har lett till full framgång för sökanden. Effektiviteten i rättsmedlet beror nämligen inte på om ett för sökanden förmånligt utfall har uppnåtts eller inte, utan om det medger en ändamåls­enlig prövning av ett klagomål. Enbart det förhållandet att sökanden – till följd av utgången i målet – har fått stå för sina egna rättegångskostnader innebär således inte att de tillgängliga rättsmedlen är bristfälliga. En motsatt ordning, att den tilltalade skulle stå för även sökandens rättegångskostnader trots den delvis friande domen, skulle däremot vara svår att förena med Europakonventionens oskuldsprincip som bl.a. innebär att den som frikänts från brott ska betraktas som oskyldig även vid fördelning av rättegångskostnaderna (jfr NJA 2012 s. 940, p. 11 – 13). Den omständigheten att sökanden har fått stå för sina egna rättegångskostnader är således inte oförenligt med Europakonventionen.

Sökandens rättigheter har följaktligen inte åsidosatts.

Slutsats

Genom gärningsbeskrivningens utformning, genomförandet av huvudförhandlingen och de frågor som juryn besvarade framgår det på vilka grunder som den frikännande domen har meddelats. Europakonventionen kräver inte någon rätt att överklaga en frikännande dom. Sökandens rätt till en rättvis rättegång har därmed inte åsidosatts genom juryns medverkan i yttrandefrihetsmålet.

Sökanden har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel genom möjligheten att väcka enskilt åtal och begära skadestånd. Den rätten har inte åsidosatts till följd av att sökanden har fått stå för sin egen rättegångskostnad i målet.

Sökandens konventionsrättigheter har således inte överträtts. Anspråket ska därmed avslås.