Om Justitiekanslern

Justitiekanslern har i dag ett flertal arbetsuppgifter, vilka alla kan sammanfattas ganska väl under benämningen "statens jurist". Här beskrivs kortfattat Justitiekanslerns huvuduppgifter.

Justitiekanslern har i likhet med Riksdagens ombudsmän (JO) tillsyn över myndigheter och deras tjänstemän. Tillsynen har till syfte att kontrollera att lagar och andra författningar efterlevs. Sedan den 1 december 1998 har Justitiekanslerns tillsynsverksamhet begränsats. Justitiekanslern har sedan dess en mer övergripande tillsyn som främst är inriktad på att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten.

Justitiekanslern bestämmer själv om en anmälan från en enskild ska föranleda några åtgärder. Man kan förenklat säga att Justitiekanslern bedriver sin verksamhet på uppdrag av regeringen med det perspektiv som följer därav, medan JO är företrädare för riksdagen och traditionellt har som uppgift att ta tillvara folkets eller medborgarnas intressen gentemot statsmakten.

Det finns flera begränsningar när det gäller Justitiekanslerns tillsynsbefogenheter. Grundlagen förhindrar t.ex. att Justitiekanslern lägger sig i den dömande verksamheten hos domstolarna och Justitiekanslern kan inte ge direktiv om hur ett ärende hos en domstol eller en förvaltningsmyndighet ska handläggas eller avgöras. Justitiekanslern kan inte heller ompröva beslut som har fattats av andra myndigheter och ändra deras avgöranden i sak, något som ibland begärs.

Justitiekanslern har också möjlighet att på frivillig väg reglera vissa skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Tanken med det är att avlasta domstolarna uppgiften att pröva sådana mål där det egentligen inte finns någon tvist utan där det är klart att ett skadeståndsgrundande fel har begåtts och att den enskilde har rätt till viss ersättning. De anspråk på skadestånd som Justitiekanslern handlägger är i första hand sådana som grundar sig på att en statlig myndighet har fattat ett felaktigt beslut. I skaderegleringsverksamheten ingår också att besluta om skadestånd i de fall då en statlig myndighets dataregister innehåller felaktiga uppgifter i enligt med reglerna i den tidigare gällande personuppgiftslagen (PUL) och EU:s dataskyddsförordning. En stor grupp skadeståndsärenden rör ersättning till dem som har varit berövade friheten som anhållna och häktade men som sedan inte blir åtalade eller frikänns av domstol.

Skadeståndsärendena hos Justitiekanslern avgörs på basis av det skriftliga materialet. Den som gör anspråk på ersättning måste kunna påvisa vilket fel som har begåtts, att felet har orsakat en skada för honom eller henne samt styrka att skadan verkligen motiverar den ersättning som begärs. Det finns ingen möjlighet till muntlig bevisupptagning vilket är en begränsning av möjligheterna att pröva frågor som det råder olika uppfattningar om.

Även andra myndigheter har behörighet att fatta beslut i skadeståndsärenden. Skadeståndsanspråk som grundar sig på något annat än att en myndighet har fattat ett felaktigt beslut handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet som har hand om det verksamhetsområde där skadan har inträffat.

Justitiekanslern är ensam åklagare när det gäller tryck- och yttrandefrihetsbrott, dvs. när det är fråga om otillåtna uttalanden i tryckta skrifter, radio- och televisionsprogram samt s.k. tekniska upptagningar, dvs. DVD- och CD-skivor, videogram m.m.

Justitiekanslern har också andra åklagaruppgifter enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Den viktigaste är att värna om meddelarfriheten och anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare till massmedierna och att beivra överträdelser av dessa regler. Detta är en viktig del av informationsfriheten och syftar ytterst till att värna vårt demokratiska styrelseskick.

Tillsynen över advokatväsendet utövas i första hand av Sveriges Advokatsamfund. Dit kan således en enskild som är missnöjd med en advokat vända sig med sina klagomål. Justitiekanslern får del av alla beslut i disciplinärenden från advokatsamfundet och har möjlighet att klaga på besluten inom fyra veckor från det att Justitiekanslern tog del av beslutet.

Justitiekanslern utövar sin tillsyn över advokatväsendet som företrädare för det allmänna. Det är således i mera principiella frågor som Justitiekanslern kan ha anledning att överklaga ett beslut. En enskild som vänder sig till Justitiekanslern med anledning av ett beslut i ett advokatärende kan alltså inte få hjälp med att få sitt beslut omprövat.

En ny kameraövervakningslag (2013:460) och en ny kameraövervakningsförordning (2013:463) trädde i kraft den 1 juli 2013. Rätten att överklaga beslut om kameraövervakning för att ta tillvara allmänna intressen överfördes då från Justitiekanslern till Datainspektionen, numera Integritetsskyddsmyndigheten. Justitiekanslern har dock alltjämt talerätt beträffande sådana beslut som har meddelats enligt den tidigare kameraövervakningslagen. Justitiekanslern har också vissa uppgifter inom kreditupplysnings- och inkassolagarnas områden och får del av vissa beslut från Datainspektionen som har det primära tillsynsansvaret på dessa områden.

Sedan år 2005 har Justitiekanslern från Domstolsverket tagit över uppgiften att bevaka att rättshjälpssystemet inte används på ett sätt som inte har varit avsett. Det handlar bl.a. om att se till att rättshjälp inte beviljas när så inte borde ske och att ersättningarna av allmänna medel till advokater – bl.a. offentliga försvarare – inte överstiger vad som är rimligt.

En annan viktig uppgift för Justitiekanslern är att vara statens ombud. Denna uppgift innebär att Justitiekanslern företräder staten i vissa rättegångar som rör statens rätt, främst skadeståndsmål. Justitiekanslern är alltid behörig att föra statens talan men ofta ankommer detta på andra myndigheter, t.ex. Skatteverket, Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten och Polismyndigheten.

Justitiekanslern biträder ibland regeringen med råd och utredningar i juridiska frågor. Uppgiften innebär bl.a. att regeringen har möjlighet att ge Justitiekanslern i uppdrag att utreda vissa ärenden. En annan uppgift som bör nämnas här är den omfattande verksamheten med att svara på remisser i olika lagstiftningsärenden.