Familjen A. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 199-99-45 och 1386-99-45) – rätten till privat- och familjeliv (artikel 8 EKMR)

Efter en anmälan 1993 avseende misstankar om att makarna I.A. och L.A. begått brott mot döttrarna E.A., B.A. och I.A. beslutade socialnämnden att inleda en utredning enligt den då gällande socialtjänstlagen samt att omedelbart omhänderta döttrarna med stöd av 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I samband med omhändertagandet läkarundersöktes barnen efter beslut av polismyndigheten. Beslutet om omhändertagande hävdes påföljande dag och åklagaren lade därefter ned förundersökningen. Barnen var vid denna tidpunkt ett halvt år respektive tre och fyra år gamla.

Sedan familjen A. hade väckt talan mot staten om skadestånd (mål T 20345-98 och T 4069-99) beslutade tingsrätten den 31 mars 2000 att avvisa deras talan till den del den stödde sig direkt på Europakonventionen. I dom den 12 december 2001 ogillade tingsrätten käromålen. Efter att tingsrättens beslut och dom hade överklagats undanröjde Svea hovrätt (mål nr T 181-02) genom beslut den 12 januari 2004 tingsrättens beslut och dom samt återförvisade målen till tingsrätten for fortsatt handläggning.

Familjen A. yrkade därefter i Stockholms tingsrätt (mål nr T 1965-04 och T 1966-04) att staten skulle förpliktas att utge skadestånd till dem med sammanlagt 681 230 kr, avseende ersättning för ideell skada till respektive familjemedlem samt ersättning för förlorad arbetsförtjänst samt kostnader. De hänförde sig främst till att läkarundersökningen hade kränkt deras rätt till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen liksom de rättigheter som följer av regeringsformen.

Staten bestred talan.

I dom den 15 februari 2005 ogillade tingsrätten talan.

Familjen A. överklagade till Svea hovrätt (mål nr T 2043-05). I dom den 12 januari 2006 förpliktade hovrätten staten att till vardera av familjemedlemmarna utge 50 000 kr i ersättning för ideell skada.

Hovrätten konstaterade att när ett barn omhändertagits med stöd av 6 § LVU får socialnämnden, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, besluta om läkarundersökning av barnet (1 § fjärde stycket och 32 § första stycket LVU). Det var ostridigt att något beslut om läkarundersökning inte fattades av socialnämnden och att beslutet att tvångsvis låta genomföra en läkarundersökning av barnen fattades av polismyndighet. Lagregler till stöd för dylika beslut fanns inte vid tidpunkten för åtgärden och har inte heller senare införts i svensk lagstiftning. En åtgärd att utan stöd av lag fatta ett sådant beslut utgör, objektivt sett, fel eller försummelse vid myndighetsutövning och kan medföra skadeståndsskyldighet för staten gentemot den drabbade enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Hovrätten anförde att det fel som begåtts  till sin karaktär var av allvarligt slag genom dess brist på respekt för de rättighetsregleringar som kommer till uttryck såväl i regeringsformen som i Europakonventionen. Genom att beslutet fattades utan stöd av lag hade, även om beslutet varit i överensstämmelse med viss praxis vid myndigheten, också en kränkning skett av artikel 8 i Europakonventionen. Hovrätten konstaterade därefter att någon möjlighet att utge ersättning för kränkning enligt skadeståndslagen utan att något integritetskränkande brott förekommit inte förelåg. Hovrätten fann, med hänvisning till artikel 13 i konventionen samt Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s. 462, att ekonomisk kompensation skulle utgå för att gottgöra det lidande som läkarundersökningen fick antas ha medfört. Yrkandena avseende ersättning för övriga skador avslogs.

Både familjen A. och staten överklagade till Högsta domstolen (mål nr T 672-06). I dom den 21 september 2007 ändrade Högsta domstolen hovrättens domslut endast på så sätt att ersättningsbeloppet bestämdes till 15 000 kr vardera.

Högsta domstolen konstaterade att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp (2 kap. 6 § regeringsformen). Denna rättighet kan begränsas genom lag for att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle (2 kap. 12 § regeringsformen). Någon lagbestämmelse som tillåter att en presumtiv målsägande läkarundersöks utan att ha lämnatsitt samtycke finns inte i svensk rätt. Med hänsyn till barnen A:s ålder förutsatte en läkarundersökning i första hand vårdnadshavarnas samtycke. Efter ett beslut om omhändertagande enligt LVU har vidare socialnämnden vissa befogenheter, bl.a. att besluta om läkarundersökning som ett led i utredningen av den ungas behov av vård, 32 § LVU. Varken samtycke av vårdnadshavarna eller beslut av socialnämnden hade förelegat. Polismyndighetens beslut om läkarundersökning fattades således utan stöd i lag. Med hänvisning till Europadomstolens praxis konstaterade Högsta domstolen att det stod klart att en läkarundersökning utgör ett intrång i respekten för privatlivet enligt artikel 8.1 i konventionen. Enligt artikel 8.2 i konventionen får en offentlig myndighet inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och med ett sådant, i ett demokratiskt samhälle nödvändigt, syfte som anges i artikeln. Eftersom polismyndighetens beslut inte hade lagstöd, saknade det enligt Högsta domstolen betydelse att syftet med beslutet i och för sig framstod som förenligt med de syften som anges i artikel 8.2. Artikel 8 i konventionen hade därmed åsidosatts.

Högsta domstolen konstaterade att en rätt till ersättning för ideell skada inte kunde grundas omedelbart på skadeståndslagen. Högsta domstolen bedömde dock att det inte fanns skäl att begränsa den princip om ersättning som lagts fast i NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 295 enbart till överträdelser av de där aktuella konventionsbestämmelserna (artikel 6 respektive artikel 5). Principen sammanfattas så att den innebär att, i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av de angivna artiklarna i Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, så får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd.  Högsta domstolen anförde vidare att artikel 13 i konventionen medför en förpliktelse för staten att tillhandahålla rättsmedel men förpliktelsen innebär inte någon rätt till ekonomisk ersättning vid varje konventionskränkning. Gottgörelse kan ske i andra former. För familjen A:s del var situationen emellertid sådan att det inte var möjligt att förebygga eller undanröja kränkningen. Högsta domstolen fann vidare att – som i vissa fall skett i Europadomstolen när överträdelsen varit mindre allvarlig – det inte heller kunde anses tillräckligt att fastslå att en överträdelse skett. För att gottgöra överträdelsen krävdes därmed att ekonomisk ersättning utgavs. Beloppet bestämdes – med beaktande också av svensk praxis angående kränkningsersättning i andra fall – till skäliga 15 000 kr vardera.

Högsta domstolens avgörande är refererat i NJA 2007 s. 584.