P.L. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 3632-00-45) – rättegång inom skälig tid (artikel 6.1 EKMR)

P.L. var från juni 1985 till juni 1988 finanschef i ICS AB och ekonomisk ansvarig för hela den koncern som bolaget ingick i. Bolaget, som handlade med stordatorer, försattes på egen begäran i konkurs i juni 1988. I mars 1989 anmälde konkursförvaltaren till åklagaren att det fanns anledning att misstänka bolagets ställföreträdare för brott. Förundersökning inleddes i februari 1990 mot vissa av bolagets företrädare. Den 20 december 1991 skickades en kallelse till polisförhör till P.L. där det angavs att han skulle komma att delges misstanke om brott i ICS AB. Den 29 januari 1992 hölls polisförhör med P.L. varvid han delgavs misstanke om grovt bedrägeri, grovt bokföringsbrott och grovt svindleri. Förundersökningen färdigställdes den 29 mars 1993. Åtal väcktes mot P.L. den 16 juni 1995. En huvudförhandling som var utsatt till slutet av mars 1996 ställdes in på P.L:s begäran, eftersom han vid den tidpunkten arbetade under sex månader i Uzbekistan. Ytterligare en huvudförhandling som planerats till augusti 1996 ställdes in. Denna gång var det åklagarmyndigheten som begärde uppskov med huvudförhandlingen. En åtalsjustering aviserades den 15 oktober 1997. Den kom till stånd i oktober året därpå. Huvudförhandling i tingsrätten hölls under fem dagar med början den 5 november 1998. Den resulterade i att åtalet mot P.L. ogillades i alla delar genom dom den 3 december 1998. Den frikännande domen överklagades inte av åklagarmyndigheten och vann därmed laga kraft den 28 december 1998.

P.L. yrkade vid Stockholms tingsrätt (mål nr T 17442-00) ersättning av staten för ren förmögenhetsskada med bl.a. drygt 23 miljoner kronor samt för ideell skada. P.L. anförde att det var fel av åklagaren att delge honom misstanke om brott samt att väcka och vidhålla åtalet mot honom samt att handläggningen dragits ut på tiden på ett sådant sätt att hans rätt till rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen hade åsidosatts. Eftersom brottsmisstanken avseende ekonomisk brottslighet kvarstod under mycket lång tid kunde han inte erhålla något kvalificerat arbete, med omfattande inkomstförluster som följd.

Staten bestred yrkandena. Staten bestred att åklagarens beslut hade innefattat skadeståndsgrundande fel eller försummelse samt att handläggningstiden var sådan att den innefattade skadeståndsgrundande dröjsmål. Såvitt gällde ersättning för ideell skada anförde staten att det saknades lagstöd för att ålägga staten att utge sådan ersättning i det aktuella fallet. Staten invände angående inkomstförlusterna att dessa inte orsakats av dröjsmålet i handläggningen utan redan av brottsmisstanken som sådan.

I dom den 8 mars 2002 tillerkände Stockholms tingsrätt P.L. ersättning för ideell skada med 100 000 kr med lämnade i övrigt hans yrkanden utan bifall.

Sammanfattningsvis fann tingsrätten inte visat att åklagaren gjort sådana oriktiga bedömningar under förundersökningen, vid åtals väckande eller sedan åtal var väckt mot P.L. som kan betraktas som culpösa. Något skadeståndsansvar för staten på den grunden förelåg därför inte. Däremot fann tingsrätten att prövningen av brottsmisstankarna, som tagit totalt ca sju år i anspråk, inte skett inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen och att detta i huvudsak berott på långa perioder av inaktivitet hos åklagmyndigheten. Tingsrätten fann vidare att skadestånd i första hand kunde dömas med direkt tillämpning av Europakonventionen. Såvitt avsåg de påstådda inkomstförlusterna bedömde tingsrätten att dessa inte kunde anses direkt orsakade av den utdragna handläggningstiden utan i stället var en följd av brottsmisstankarna som sådan. Däremot fick den utdragna handläggnigen anses ha förorsakat P.L. lidande genom den långvarig osäkerhet som uppkommit för honom.

P.L. och staten överklagade till Svea hovrätt (mål nr T 4136-03).

I dom den 3 december 2003 tillerkände Svea hovrätt, med ändring av tingsrättens dom, P.L. ersättning med 3 600 000 kr, vara 3 500 000 kr för inkomstförlust och 100 000 kr för ideell skada. Hovrätten gjorde inte någon annan bedömning än tingsrätten i fråga om åklagarens bedömning i åtalsfrågan m.m. Hovrätten instämde vidare i tingsrättens bedömning att – vid en helhetsbedömning – prövningen av brottsmisstankarna inte skett inom skälig tid och att staten därmed brutit mot artikel 6.1 i Europakonventionen. Hovrätten fann vidare, särskilt med hänsyn till kravet på konventionsstaterna enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet tillhandahålla effektiva rättsmedel för att komma till rätta med konventionskränkningar, att skadestånd för såväl ekonomisk som ideell skada skulle kunna utdömas. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning i fråga om ersättningen för ideell skada men kunde inte instämma i att redan den tid som varit skälig för utredning och lagföring hade medfört att P.L. skulle ha saknat varje möjlighet att få ett arbete inom det yrkesområde där han tidigare var verksam. Hovrätten fann honom berättigad till ersättning för inkomstförlust med skäliga 3 500 000 kr.

Båda parter överklagade till Högsta domstolen (mål nr T 72-04).

I dom den 9 juni 2005 ändrade Högsta domstolen hovrättens dom på så sätt att staten förpliktades att till P.L. skulle utge 800 000 kr, varav 700 000 kr för inkomstförlust och 100 000 kr för ideell skada.

Högsta domstolen fann i likhet med hovrätten att P.L. inte visat att delgivning av misstanke om brott, väckande av åtal eller underlåtenhet att lägga ned åtal inneburit ersättningsgrundande fel eller försummelse vid myndighetsutövning. I frågan om rättegången ägt rum inom skälig tid uttalade Högsta domstolen att utredningen och handläggningen i brottmålet var förhållandevis komplicerad och omfattande samt därmed tidskrävande. Det fanns emellertid också perioder när hanteringen, utan att P.L. kunde lastas för detta, präglades av inaktivitet, tex. förflöt drygt två år räknat från det att förundersökningen färdigställts till dess åtal väcktes. Vidare dröjde det ungefär ett år innan en aviserad åtalsjustering genomfördes. En samlad bedömning gav enligt Högsta domstolen vid handen att P.L:s rätt enligt Europakonventionen att få anklagelserna prövade i en rättegång inom skälig tid hade kränkts.

Högsta domstolen konstaterade att Europakonventionen saknar uttryckliga föreskrifter om skadestånd som kan tillämpas direkt och att artikel 13 i konventionen inte specifikt kräver ett rättsmedel i form av ekonomisk ersättning. Frågan om skadestånd skulle därför i första hand prövas enligt skadeståndslagens bestämmelser om det allmännas ansvar. Vid den prövningen ska bestämmelserna, i den utsträckning konventionen kan anses ge anledning till detta, tolkas fördragskonformt, vilket kan innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas (jfr NJA 2003 s. 217).

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Enligt Högsta domstolen stod det klart att förmögenhetsskador som orsakats av oacceptabla dröjsmål vid behandlingen av ett ärende kan vara ersättningsgilla enligt denna bestämmelse. Ett dröjsmål som är av det slaget att det innefattar en kränkning av konventionens krav på prövning inom skälig tid får härvid anses vara ett sådant oacceptabelt dröjsmål som i och för sig kan vara ersättningsgrundande. Avgörande för bedömningen av frågan om P.L. var berättigad till ersättning för inkomstförlusten pga. att misstankarna inte prövats inom skälig tid var enligt Högsta domstolen om skadan hade realiserats redan före dröjsmålets uppkomst. Visserligen måste det då antas att P.L. skulle ha haft svårigheter att få en anställning inom sitt verksamhetsområde också i det fallet att brottsmisstankarna hade prövats inom skälig tid, men det fanns mot bakgrund av bl.a. vad framkommit genom vittnesförhör inte underlag för annan bedömning än att skadan fortlöpande ökade under den tid som förflöt till dess att misstankarna slutligt prövades. Som hovrätten funnit kunde bedömningen alltså inte ske med den utgångspunkten att redan den tid som hade varit skälig för prövning av brottsmisstankarna skulle ha medfört att P.L. saknat varje möjlighet att få en anställning inom det yrkesområde där han hade varit verksam. Eftersom skadan i detta hänseende således inte var fullt realiserad före dröjsmålet fick P.L. anses ha styrkt ett orsakssamband som medför att han var berättigad till ersättning för inkomstförlust. På samma sätt som gäller vid konkurrerande skadeorsaker skulle dock ersättningen jämkas. Med dessa utgångspunkter fann Högsta domstolen att P.L. skulle tillerkännas en till hälften jämkad ersättning för inkomstförlust under en sammanlagd tid om tre år varav två år avsåg den tid som gått utöver skälig tid i processen (dröjsmålet) och ett år den övergångstid därefter som skäligen fick antas ha erfordrats innan P.L. borde ha haft möjlighet att återgå till ett normalt arbetsliv.

När det gällde ersättning för ideell skada konstaterade Högsta domstolen att de begränsningar som gäller för sådan ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen inte ens tolkningsvis kunde bortfalla och att skadeståndslagen därför inte kunde grunda någon rätt till ersättning. Med hänsyn till Sveriges åtagande enligt artikel 13 i  Europakonventionen fick det dock antas att svensk domstol – utan särskilt stöd i lag – kunde döma ut sådan ersättning om det var nödvändigt för att upprätthålla Sveriges åtagande att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel. Det saknades enligt Högsta domstolen skäl att frångå tingsrättens och hovrättens bedömning av beloppets storlek.

Högsta domstolens avgörande är refererat i NJA 2005 s. 462.