B.H. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 3956-99-45) – rättegång inom skälig tid (artikel 6.1 EKMR)
Under 1987 inledde skattemyndigheten skatterevision mot B.H. Sedan skattemyndigheten ansökt hos länsrätten om att B.H. skulle eftertaxeras för åren 1985 – 1987, meddelade länsrätten 1992 dom i den delen av målet som hänförde sig till inkomståret 1985. 1993 meddelade länsrätten dom beträffande de resterande inkomståren. B.H. eftertaxerades och påfördes skattetillägg i båda domarna. Sedan B.H. överklagat domarna till kammarrätten meddelade kammarrätten dom på handlingarna 1998. I domen bifölls skattemyndighetens yrkande om eftertaxering och skattetillägg, dock till väsentligt lägre belopp än vad som fastställts i länsrättens domar. B.H. begärde hos Justitiekanslern skadestånd pga. den utdragna handläggningstiden i skatteärendet. Justitiekanslern avslog hans begäran. B.H. väckte talan vid Stockholms tingsrätt, som i beslut den 19 september 2000, avvisade densamma. Sedan B.H. överklagat beslutet avslog Svea hovrätt i mars 2002 hans överklagande. Högsta domstolen undanröjde i juni 2003 tingsrättens beslut och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling (NJA 2003 s. 217).
B.H. yrkade i Stockholms tingsrätt (mål nr T 10372-03) att staten skulle betala skadestånd till honom med dels 20 000 euro avseende ideell skada, dels 971 473 kr avseende ren förmögenhetsskada eller i vart fall 147 804 kr för sådan skada. B.H. åberopade som grund främst att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen hade kränkts och att han förutom lidande därigenom hade åsamkats förmögenhetsskada dels i form av de skatter, avgifter och skattetillägg som påförts honom, dels i form av de ombudskostnader han haft i skatteprocessen samt dels i form av inkomstförlust.
Staten bestred yrkandena. Staten anförde bl.a. att det saknades lagstöd för att ålägga staten att utge ersättning för ideell skada i den aktuella situationen.
Den 9 juni 2005 meddelade Högsta domstolen dom i ett mål mellan P.L. och staten genom Justitiekanslern (NJA 2005 s. 462). P.L. tillerkändes härvid – utan särskilt stöd i lag – bl.a. ersättning för ideell skada med 100 000 kr pga. att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen åsidosatts vid prövningen av åtal mot honom för grovt bokföringsbrott m.m. Högsta domstolen hänförde sig i fråga om ersättningens storlek bl.a. till Europadomstolens avgörande den 10 november 2004 i målet Zullo mot Italien.
Stockholms tingsrätt tillerkände i dom den 18 oktober 2005 B.H. ersättning för ideell skada med 60 000 kr men lämnade yrkandet om ersättning för ren förmögenhetsskada utan bifall. Tingsrätten konstaterade bl.a. att det under en period om drygt tre och ett halvt år inte förekommit några aktiviteter i målet och att det därmed förelegat ett sådant oacceptabelt dröjsmål som i och för sig kan vara ersättningsgrundande. B.H. hade dock inte styrkt att han drabbats av någon förmögenhetsskada pga. den utdragna handläggningstiden.
Sedan B.H. överklagat till Svea hovrätt (mål nr T 8266-05) fastställde hovrätten i dom den 10 oktober 2008 tingsrättens dom. Hovrätten konstaterade att B.H. i ljuset av praxis från Europadomstolen som tillkommit efter tingsrättens dom fick anses väl tillgodosedd med det ersättningsbelopp för ideell skada som tingsrätten hade dömt ut.
B.H. överklagade till Högsta domstolen (mål nr T 4625-08) och yrkade bifall till sin i hovrätten förda talan. Staten bestred ändring. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd endast beträffande frågan om storleken på ersättningen för ideell skada. Beträffande målet i övrigt stod därmed hovrättens dom fast.
I dom den 3 december 2009 fastställde Högsta domstolen hovrättens domslut avseende storleken på ersättning för ideell skada. Högsta domstolen konstaterade på samma sätt som hovrätten att det stod klart att varken den slutliga domen i målet Zullo mot Italien, som meddelades av Europadomstolens stora kammare den 29 mars 2006 och ersatta den tidigare domen i det målet, eller domar mot Sverige på senare tid talade för en högre ersättning än den som tingsrätten dömt ut.
Högsta domstolens avgörande: NJA 2009 N 70.