P.D. m.fl. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 4431-10-45) – ersättning med stöd av regeringsformen pga. inskränkningar i enskild fiskerätt
Enligt bestämmelser i förordningen (FIFS 1997:12) om fisket i Torne älvs fiskeområde gällde under åren 1997 − 2010 vissa inskränkningar i rätten till fiske i Torne älvs fiskeområde. Sju fiskare (P.D. m.fl.) väckte talan vid Stockholms tingsrätt (mål nr T 16380-08) och yrkade att rätten skulle fastställa att staten är ersättningsskyldig gentemot dem för den ekonomiska förlust som kan ha uppkommit till följd av de fiskeförbud som infördes genom förordningen. Kärandena gjorde gällande att förbuden i förordningen utgjorde en sådan rådighetsinskränkning som avsevärt försvårar markanvändningen inom berörda delar av de fastigheter som har fiskerätt i området och som orsakar skada som är betydande i förhållande till värdet av aktuella delar av fastigheterna. De hävdade att de därför hade rätt till ersättning med en direkt tillämpning av 2 kap. 18 § regeringsformen i dess lydelse före den 1 januari 2011.
Stockholms tingsrätt beslutade inledningsvis att överlämna målet till Umeå tingsrätt, miljödomstolen, som i sin tur ansåg sig inte vara behörig att pröva talan och avvisade densamma. Sedan kärandena överklagat beslutet till Svea hovrätt, miljööverdomstolen, och staten fått yttra sig i forumfrågan, kom målet att hänvisas åter till Stockholms tingsrätt (härefter mål nr T 9971-10).
Staten har bestritt att enskilda kan grunda någon rätt till ersättning direkt på bestämmelsen i grundlagen, att de aktuella rådighetsinskränkningarna är sådana som omfattas av rätten till ersättning enligt grundlagsregeln samt bestritt att förutsättningarna för ersättning enligt bestämmelsen är uppfyllda i övrigt.
I dom den 14 oktober 2011 ogillade Stockholms tingsrätt käromålen. Tingsrätten fann att det i och för sig är möjligt för enskilda att åtminstone i vissa situationer grunda en rätt till ersättning direkt på den tidigare bestämmelsen i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen och att de aktuella rådighetsinskränkningarna omfattades av bestämmelsen. Däremot ansåg tingsrätten att det saknades stöd för slutsatsen att de förutsättningar som i övrigt uppställs i bestämmelsen för rätt till ersättning var uppfyllda i målet.
P.D. m.fl. överklagade tingsrättens dom till Svea hovrätt (mål nr T 9008-11). I dom den 16 november 2012 fastställde hovrätten tingsrättens domslut.
P.D. m.fl. överklagade till Högsta domstolen. Med ändring av hovrättens dom fastställde Högsta domstolen i dom den 23 april 2014 (mål nr T 5628-12) att staten är ersättningsskyldig gentemot P.D. m.fl. för den ekonomiska förlust som kan ha uppkommit till följd av de fiskeförbud som infördes i förordningen (1997:12) om fiske i Torne älvs fiskeområde med tillhörande ändringsförordningar t.o.m. år 2010 samt förpliktade staten att utge ersättning för P.D. m.fl:s rättegångskostnader.
I domskälen anförde Högsta domstolen att bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen i första hand riktar sig till lagstiftaren och inte synes vara avfattad för att direkt kunna tillämpas i domstol som en regel om rätt till ersättning i det enskilda fallet. Högsta domstolen anförde vidare, med hänvisning till avgörandet NJA 2007 s. 695, att bestämmelsen ger anvisningar för tolkning av oklara lagregler. Om en lagbestämmelse inte når upp till den nivå som grundlagen kan anses kräva, har det ansetts att ingreppet medför ersättningsskyldighet till det belopp som grundlagsregeln får anses minst kräva. Vidare, anförde Högsta domstolen, får 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen anses ge uttryck för en allmän rättsgrundsats om rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar i vissa fall. Högsta domstolen uttalade vidare att när den lagstiftning som möjliggör en rådighetsinskränkning inte kan anses ge någon ledning i ersättningsfrågan, får istället en proportionalitetsbedömning göras i det enskilda fallet. I ett sådant fall kan ersättning vid en rådighetsinskränkning utgå om hänsynen till den enskildes intressen kräver detta, även när inskränkningen är betingad av säkerhetsskäl eller intresset att skydda miljön eller människors liv och hälsa. I det aktuella fallet ansåg Högsta domstolen att det inte framstår som rimligt att inskränkningen av P.D. m.fl:s rådighet till sina områden ska kunna göras utan att någon ersättning utgår för den förlust som restriktionerna har orsakat dem. Hänsynen till P.D. m.fl:s intressen kräver sålunda att de får ersättning för rådighetsinskränkningen.